När någon droppar Saint Etienne för att beskriva hur en ny grupp låter, blir jag intresserad. Om det är Pet Shop Boys blir jag ännu mer intresserad. När pressmaterialet nämner båda grupperna (och dessutom Daft Punk) blir jag förstås helsåld.

Mondial består av Lena Kask (japp, Janne Kasks lillsyrra) och Lasse Wierup. Genombrottet kom under Popstad Malmö där de plockades upp av bland andra P3. Några spelningar blev det också. Men det är först nu som debuten kommer.

Det är lätt att förstå varför Mondial jämförs med Pet Shop Boys och Saint Etienne. Det är elektronisk, luftig pop, ofta med ett struttigt dansbeat i grunden. Men det finns andra likheter. Lenas ljusa röst påminner mycket om Sarah Cracknells. Och duon verkar också dela herrarna Tennants och Lowes humor. Och det är faktiskt riktigt befriande.

Jag ska inte säga att jag har en Sex Pistols-biografi tatuerad på insidan av armen, men jag är nästan helt säker på att det är Malcolm McLaren som inleder hela Always Dreaming of Something Else med orden: ”A group that can't play is better, than a group that can”. Lika kul är Mondials egen Shameless, när de i Let's Go Mainstream sjunger ”Let's go mainstream / let's be like all the others around here”.

Om Lena och Lasse syftar på sig själva eller inte låter jag vara osagt, men det är sannolikt en av de saker som många kommer att kritisera Mondial för. Att det är lite för slickat. Lite för ofarligt. Lite för mycket reklambyråvibbar. Men att avfärda som Mondial som talanglösa lättviktare är att göra det lite för lätt för sig.

Ofta är det poppig house som står på menyn, ungefär den sortens musik som Fused fick till på förra årets Twisted. Never No Lady, Let's Go Mainstream och In Your Eyes I Saw My Future är de bästa låtarna i det facket. Andra gånger, som i Stand By Your Story lutar sig Mondial mot taktfast pophouse à la Daft Punk (med lite vocodersång, givetvis). I söta New Emotions, Good Intentions flörtar de med lite drum'n'bass.

Men mest gillar jag faktiskt Mondial när de låter som etikettkollegorna Club 8 i Sunday in the City med viskande sång från Lena över en vemodig keyboardslinga. En annan favorit är Poisonlove, en stillsam popkaramell med en akustisk gitarr.

Då känns Mondial riktigt angelägna. För problemet är, trots att det finns fler riktigt bra låtar på Always Dreaming of Something Else, att det känns som om det fattas något. Låtarna var för sig gör mig ofta glad och får mig att ”na-na-na-na” med till dem. Men när jag lyssnar på låtarna i ett sträck känns det lite anonymt. Lena sjunger bra, men är ingen Sarah Cracknell. Och det skulle behövas några brottarrefränger till.

Men om du gillar elektronisk pop ska du definitivt kolla in Mondial. Always Dreaming of Something Else innehåller tillräckligt många bra poplåtar för att göra den till en bra debut.

Det ska bli intressant att se vad Mondial kan göra framöver.