Kompromisslös, fabulös, imponerande, obegränsad och lovande ofullständig. Detta är ord som alla kan beskriva Radioheads musik. Kännetecknande för deras musik är att musiken kommer ifrån deras hjärtan och att de låter inte pengar och andras krav påverka musiken, som så många andra. Bandet består av Thom Yorke, Jonny Greenwood, Colin Greenwood, Ed O'Brien och Phil Selway.

När bandet Radiohead bildades gick människorna i omvärlden omkring i stort burrigt hår, med blommiga tights och tuggade frenetiskt på tuggummi. Detta störde inte Radiohead. Det enda de brydde sig om var musiken. Musiken var och är allt. Att förmedla sin musik på ett bra sätt för dem som ville lyssna var viktigt. Med de två första albumen, ”Pablo Honey” och ”The Bends”, gick det väldigt bra. Dessa album hade inga krav som kunde påverka; de var kravlösa. Men när de skulle göra det tredje albumet, OK Computer, fanns det hinder på vägen. Hinder liknande berg. Ett enormt, svårt berg att bestiga. Detta var förutsättningarna Radiohead hade när de skulle påbörja arbetet med deras album ”OK Computer”. Efter de två första storsäljande album, ”Pablo Honey” och ”The Bends”, var förväntningarna skyhöga på Radioheads nästkommande album. Förväntningarna verkade ouppnåeliga. Det är kanske inte så konstigt att det tog två och ett halvt år att producera och att skriva musiken till albumet. Man kan inte undgå att lägga märke till hur välgjort och noggrant allt är. ”OK Computer” släpptes den 16 Juni 1997.

Allt börjar med ”Airbag”. Den låten ger mig en rivstart in i Radioheads harmoniska värld. Efter några sekunders lyssnande har jag börjat resan upp för berget. Jag tittar upp mot målet, jag ser inte toppen för molnen och dimman skymmer den men ändå vet jag att den finns där. Jag längtar tills jag kommer upp men jag påminner mig ändå om att det krävs lite av en. Genom ”Paranoid Android” och ”Subterranean Homesick Alien” kommer jag så högt upp så att jag får uppleva en värld som jag aldrig förr beskådat. Jag ser på världen med ”nya” ögon. Skönheten kan jag inte undgå men defekterna syns ändå på ett helt nytt sätt; tydligare. Efter enbart dessa låtar har Radiohead överträffat alla förväntningar som fanns. Jag är nu mer än halvvägs uppe. De sista krafterna för att jag ska kunna ta mig upp ger ”Exit Music (For a Film)”. Det känns som jag svävar. Detta är den absoluta höjdpunkten. Men det är ändå inte utan vemod som jag upptäcker detta. Thoms vemodiga röst förstärker bara denna känsla. Jag svävar genom de två efterföljande låtarna ”Let Down” och ”Karma Police” som båda ger mig av den fullständigt obegripliga perfektionism Thom och de andra förmedlar.

Det som tar mig tillbaka till verkligheten är ”Fitter Happier” som egentligen kan ses som ett avbrott, ett sidospår i resan. En dos av realistisk verklighet serveras. Det är en påminnelse om hur vi människor ser oss själva och hur vi anser att det borde vara. Från att ha svävat har jag nu störtat ”like a bug in the ground”. I de efterföljande låtarna kommer jag aldrig riktigt upp igen och får inte samma känsla som i början. Känslan har nu bytts ut till en skön frihetskänsla som får mig att sväva i en orealistisk, underbar dröm. Jag får känna på olika höjder men kommer aldrig riktigt upp till de höjder som ”OK Computer” tidigare har tagit mig. Höjdpunkter över förväntan finns ändå i denna period. ”No Surprises” och ”Waster” är exempel på dessa. Full med fjärilar i magen förs jag av dessa låtar in i ljuset i en annars så mörk och gömd värld.

Hela albumet genomsyras av Thoms vemodiga, gripande och smått melankoliska röst. Rösten är lika viktig som saffran är i lussebullen. Namnet ”OK computer” är också väldigt passande. Man hör och förstår att många av de olika viktiga, både små och stora, detaljer är gjorda med hjälp av datorer och andra tekniska redskap. Något som förekommer i Radioheads alla album är både den akustiska och den elektriska gitarren som alltid har en stark roll i låtarna. Men det viktigaste är ändå texterna. De är omsorgsfullt gjorda och det är det starkaste kortet Radiohead har.

Jag kan inte ge något annat än högsta betyg till albumet ”OK Computer”, eftersom deras uttryckssätt och utförande genom denna skiva är så fulländat. Deras sätt att kombinera både det sorgsna och det upprymda till en ypperlig och magnifik blandning förstärker bara deras ställning inom musikvärlden.