Popmusik. Definiera ordet popmusik i hur många undergrupper som helst och ta sedan lite från varje grupp och blanda ihop det till en skiva. Skav bort alla suddigheter och allt flum, lägg till en massa humor, skölj ur och torktumla tills det blir fluffigt och stryk sedan klarlack över alltihopa, så kan det mycket väl bli den här skivan. Färgglatt, tydligt definierat och utan besvärliga frågetecken. Beskrivningen låter kanske föraktfull, men det är inte alls så. Enkel och tydlig musik gör mig glad. Glamrock och Beatles är det väl inget fel på. Såna influenser finns det faktiskt på den här plattan. Och många, många andra.

Man skulle faktiskt kunna använda Robbie Williams skivor som musikgissning på fester. ”Leta referenser” heter leken. Ibland är det lätt, som i ”Supreme” där både stråkar och en melodisnutt ur Gloria Gaynors ”I Will Survive” lånats och respektlöst vävts in i versen. Som den naturligaste saken i världen. Andra referenser är svårare, men det glimtar till av referenser från i stort sett all brittisk popmusik från 60-talet och framåt. Plus lite Beach Boys och annat. Det är roligt och känns inte snott, utan mest lekfullt och charmigt.

Men lekfullheten är också kanske det största problemet med musiken. Det känns ibland mer som en gammal musical comedy än en seriöst menad popplatta på 00-talet. Vore det inte för balladerna, skulle den nog verka helt på skoj. Men det gör i ärlighetens namn inte så mycket, för jag hade heller inte skyhöga förväntningar.

Robbie Williams har jag egentligen inte brytt mig om alls musikaliskt sett, men som den videogalna människa jag är, har han vunnit mitt hjärta till slut. För Robbie har sannerligen visuell charm och gör roliga och bra videor. Den förra skivan tog jag till mig bit för bit och för varje video ökade min respekt för honom successivt. Jag väntar med spänning på hans filmdebut som komediaktör. För den dagen kommer säkerligen. En clown är en clown.

Kylie är med och gästsjunger på ”Kids” som ska bli nästa singel. Det gör hon rätt i, den är bra. (Typ 10 gånger bättre än hennes egen skräphit ”Spinning Around”.) Och visst finns det catchy material och visst sjunger pojken fint. Men musiken i sig är inte tillräckligt intressant för att göra mig lycklig. I det här läget, när jag bara sett ”Rock DJ”, känns plattan lite fattig. Men jag vet att om några månader kommer jag och de flesta andra le igenkännande till åtminstone singlarna (videorna). Och sjunga med i de lättrallade radiorefrängerna, för det lämpar sig som vanligt Robbies låtar alldeles utmärkt till.