Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Danskarnas fäbless för brittisk popmusik gör sig gällande på oroväckande många skivor som släpps nuförtiden, vare sig det gäller Kashmirs passningar till Radiohead eller Bahnhofs lite mer elektroniska Duran Duran-influenser. Av de band som, i pressreleaser och media, pekats ut som Danmarks nästa stora band är det i allmänhet inte många som är spännande. Och i synnerhet inte många som är egna. Så är fallet i Alter Me. Att det på förhand fokuserats mer på att låtskrivaren/sångaren/gitarristen/pianisten Hans Mortensen bott mer än halva sitt liv på Grönland än på musiken bandet framför är i sig ett försök att dölja det bandet erbjuder. Anskrämlig och intetsägande indiepop.

I några försök att leka Karma police misslyckas bandet så totalt att det är direkt jobbigt att lyssna och tyvärr är det den överhängande känslan man får av The fall. Man har gått in i studion med arenarock som infallsvinkel, vilket inte är alls fel, och kommit ut som en platt kopia av Muse, mycket beroende på den totala avsaknaden av egen karaktär.

Mortensen har, redan i sångrösten, mycket gemensamt med Thom Yorke. Att låtarna dessutom lånar friskt från Pablo honey eller Ok computer gör att den lilla respekt man kan uppbringa gentemot detta band i och med snärtiga upptemposingeln You can’t och Oasis-minnande Love går förlorad.

Det är alltså ingen genomusel utgåva det här. Bara riktigt dålig.