The Royal Beat Conspiracy har spottat upp sig något. De har blivit tuffare. Bra säger jag som tyckte att ”Gala Galore” bitvis var lite för rund i kanterna. Det är inget lappkast vi talar om, 50-och 60-tals rocken, soulen, bluesen och boogien har bara filtrerats genom ett något taggigare garagerocksfilter hämtat från den kända motorstaden. De första attributen som fick stryka på foten var de så kallade discotendenserna, och ingen kan vara gladare än jag. Nu brinner det i knutarna, det skramlar, stånkar och svettas. I mitt huvud blir allt som i en film, kvinnorna blir som besatta och suget efter sprit och glädje ökar markant. Plötsligt känns inte gubbarna lika gubbiga längre.

Titelspåret drar igång ordentligt och sätter en hög standard. Den är bra men Blues Brothers blåset stör mig något. Som tur är hinner detta faktum inte rota sig då ”Mean Mary Lou” snart drar igång och det rycker ofrånkomligen i smilbanden. Jag vill ringa till pappa och fråga om han verkligen inte har fler skivor som jag kan stjäla. Chucken är nämligen i huset, och han har Jerry Lee med sig! Vilka de andra är vet jag inte riktigt, men det skulle kunna vara någon från The Kinks eller The Sonics kanske?

”Dirty Old Song”, nästa låt i ordningen, är en annan typ av dräpare. Pumpande orgelslinga, improvisationskänsla på trumspelet och näranäsanmixad sång på The Doors manér. Behöver jag säga mer? Visst låter det lite Union Carbide Productions/Soundtrack of Our Lives om det hela också, men vad gör det? Jag älskar det!

”My Life Is Nothing (Since You Been Away)” för in oss på pop, men vi ligger kvar på samma våglängd som resten av materialet. Svänget inbjuder till lågmält medtrallande snarare än råvrål, men jag tror att den funkar såväl i P3 Ketchup som på rockfest. Inte lika svettig som favoriterna på Epn, men visst, jag köper det.

Avslutande ”Boogey Man” är den tredje riktiga favoriten på skivan. Den är en riktigt skön avslutningslåt (ni fattar när ni hör den), i ett tempo som lurar med mig i ett groove som är stulet av satan. Kanske lite uppgubbat, men ändå! Lyssna och njut. Svettigt så att jag måste ta av mig tröjan.

Mina referenser kan kännas lite osäkra på ställen, men om jag istället säger att ”Shake What You Have Got! Ep” i mångt och mycket är en nästan fulländad släkting till The Facers ”Final Exit (dissociate/ expose yourself)”, så kanske alla förstår vad jag är ute efter.

Mer sånt här och jag kommer att vara glad till julafton. Rockmonster, The (International) Noise Conspiracy, The Hives, The Facer, The Strollers och nu The Royal Beat Conspiracy, det verkar som att vi har ett bra rockår i Sverige trots allt. Nu väntar jag bara på att The Hellacopters ska komma in och avgöra.

En kassett kanske?