Sällan har väl en musikgenre fått en sådan definitiv dödsstöt som triphopen fick av Killinggänget, när de i en sketch om de ultrahippa nöjesredaktionerna på svenska kvällstidningar lät en stackars medarbetare bli hånad av den övriga redaktionen för att han råkat föreslå, ”Men, om vi skulle ta och göra en grej om triphop?”.

Men helt död är den ändå inte. Brittiska duon Goldfrapp har nämligen gjort det ”förbjudna”. De har gjort en grej på triphop. Fast ändå inte.

Här finns de jazziga stämningarna, melankoliska melodierna och mäktiga arrangemangen. Så långt bygger de vidare på den grund som band som Portishead redan lagt. Men Goldfrapp skruvar till det hela ytterligare ett snäpp och söker sig ännu längre ut mot det storslagna och episka. Mycket av musiken på ”Felt Mountain” skulle lätt kunna vara hämtad ur någon film-noir från slutet av 60-talet.

Framför mina ögon flimrar bilder av mörka, regnvåta gränder där mystiska män i trenchcoats utbyter mikrofilmer. Många gånger finns det en mörk, kall, mystisk ton i Goldfrapps musik som framkallar de bilderna. Samtidigt finns det också något lätt och luftigt där och emellanåt byts de mörka gränderna istället ut mot bilder av böljande öppna fält och lantlig stilla idyll.

Att musiken framkallar bilder på näthinnan är inte så konstigt då låtskrivaren Will Gregory tidigare framförallt sysslat med att skriva just filmmusik. Stämningarna och ljudlandskapen han framkallar på ”Felt Mountain” skulle lätt få kollegorna John Barry och Ennio Morricone att le igenkännande. Här finns en skarpt klingande cembalo, svepande stråkar, elakt blås och till och med den sistnämndes adelsmärke, ödsliga visslelstämmor.

Över det här svävar sedan Alison Goldfrapps otroligt varierade stämma. Den före detta Tricky- och Orbitalsångerskan vrider och bänder på sin röst på ett otroligt imponerande sätt skivan igenom. Ena sekunden är den så skör och älvlik att man tror att den ska spricka, för att i nästa ögonblick låta som en mäktig korsning mellan Björk och Shirley Bassey. Förvisso är den många gånger förvrängd med hjälp av elektroniska effekter men det gör den inte desto mindre magisk för det.

Men trots allt beröm är nu Goldfrapp inte världens mest spännande band och det finns grupper som gjort liknande musik tidigare. Redan nämnda Portishead är ett exempel. Mono ytterligare ett annat. Samtidigt är ”Felt Mountain” är en samling låtar, som om man bara låter dem, kan förflytta lyssnaren i både tid och rum och det är något som inte alla skivor kan skryta med. Det är riktigt skönt att blunda en stund, stänga av omvärlden och låta sig svepas bort med hjälp av Goldfrapps musik.