The Sewergrooves debutalbum ”Songs From the Sewer” är en rätt ojämn historia med massor av hjärta. Kurt Dräckes blev snart en av mina nya referenser vad gäller sångstil och jag har inte slutat tycka om den. Kan jag göra något annat när jag ofta tycker mig höra både Ebbot och Nicke Andersson?

Låtar som ”Yesterday Zest” och ”I Don't Know” hittar fortfarande sin väg till ett blandband med jämna mellanrum, och jag ångrar mig aldrig. Men hela albumet spelar jag alldeles för sällan.

I sanningens namn trodde jag ett tag att ”Songs From the Sewer” skulle bli the Sewergrooves enda album. Ett sånt där irriterande album som visar ordentligt med potential, för att sedan aldrig följas upp. Jag är glad över att jag hade fel.

Uppföljaren ”Guided by Delight” har funnits i min ägo två veckor vid det här laget och jag är helt perplex. Jag vet inte vad jag skall säga. Jag känner igen och är näst intill våldsamt familjär med musiken på skivan, samtidigt som jag aldrig har hört den förut.

Samtidigt vet jag inte ens om jag kan tala om vad vilka rockband som The Sewergrooves kommer att påminna dig om. Urge Overkill säger andra, men jag vill inte. Det är inte rättvist. Det jag har hört med dem är inte lika bra. Kiss gör sig visserligen påminda i ”Ain't No Use” och Union Carbide Productions/Soundtrack of Our Lives i ”Break the Chain”, men annars vet jag inte om jag vill referera till andra rockband vad gäller musiken. Det går, men jag vill inte. Nuggetsboxen är säkerligen vällyssnad, liksom mycket av den musik som skapats med de banden som referens. Men nu är det inte riktigt så enkelt. Det finns mer att orda om.

Trion the Sewergrooves låter nämligen inte bara retro 50-, 60-, och 70-tal. Det finns även en popådra i musiken. Jag vill få det till att bli Dinosaur Jr under första spåret, ändrar mig snart och tänker på norrländskt vemod och Fireside innan jag bestämmer mig för att jag inte vet. Och det grämer mig något. Det kanske inte heller är viktigt, men jag tror på fullaste allvar att utan den lilla delen av musiken skulle det här inte vara fullt lika bra. Fireside kanske jag petade in för att det är geniet Pelle Gunnerfeldt som har rattat den otroligt sköna produktionen.

Den taggtrådsgitarrmatta som slår emot en när ”Living In Another World” gasar igång finns inte. Jag skriker – raw power! och tar ett frivarv runt köket. Lufttamburinen går igång samtidigt och släpps inte förrän ”Ain't No Use” tvingar mig att ta upp luftgitarren. När jag i falsett börjar lovorda både Pelles rattande och Kurt Dräckes låtskrivande likt en drogad Ian Svenonius börjar jag känna mig patetisk och övergår till att sitta i soffan och le.

Väl framme vid spår tio, en klassisk akustiskt lågmäld sak, tror jag alltid att det ska vara slut. Den halvlugna ”So Damn Hard” med skön falsettsång markerade halvtid, och tian ”Over and Over Again” är en naturlig avslutning. Men så är det inte. Visserligen är albumets riktiga avslutningsspår ”You Say It Fast But You Do It Too Slow” också en värdig avslutning, tillika en riktig favorit, men den och låten före, ”Break the Chain”, kan kännas lite som en tårta på tårtan.

Jag vill se the Sewergrooves i sommar. Varför inte i Hultsfred? Strax före eller efter the Hellacopters kanske?