The Mighty Mighty Bosstones har släppt skivor sedan 1990 (man är uppe i nio fullängdare nu), och hela tiden rört sig inom ramarna för ska, punk (skatepunk), hardcore etc.. Vissa skivor har betonats lite mer av det ena än det andra, men på ”Pay Attention” finner man en slags symbios.

Första singeln från plattan ”So Sad to Say” är en lagom lugn och trallvänlig dänga. Så där lagom på gränsen till nedstämdhet, även om gitarrerna dominerar hörs hela tiden ett svängigt blås i bakgrunden. Det känns lite som om Pennywise kompas av Liberator. Det borde väl inte vara någon omöjlighet.

Trevligast med skivan är emellertid Dicky Barrets röst och spår två ”The Skeleton Song”. Barret skiftar från lagom släpig Bruce Springsteen till skrikig sopran, för att åter dyka ner i stämmor från dödmetallens mörkaste grottor. Han är rolig att lyssna på. Det är sällan man hör någon säga ”motherfucker” på det tuffa sättet. Wow.

”The Skeleton Song” är en riktig ska-dänga. Det är inte utan än att man vill ut och hoppa i det gröna gräset. Borde bli en sommarplåga, men tyvärr så ligger väl The Mighty Mighty Bosstones på fel bolag för att promotas lika hårt som Britney Spears. Suck.

Tyvärr är dock inte skivans helhet så bra som man kunde hoppats. Enstaka spår sticker ut, men på det hela är det rätt slätstruket. Jag hoppas dock på detta band live. Jag tror att det är först då de kommer till sin rätt.