Så gott som varje år dyker det upp en soulskiva som blir min allra bästa vän. En skiva som följer mig åt. Som kommer fram med jämna mellanrum. En skiva jag aldrig får nog av. 1997 var det Erykah Badus ”Baduizm”. 1998 Lauryn Hill ”The Miseducation of”. 1999 Monster ”Gone Gone Gone / A Bash Dem”. Nu är årets nya kompis här. Me One heter han. Och han kommer från England. Bara det är en liten skräll. Jag brukar fnysa och rynka på näsan när någon nämner brittisk soul och r'n'b. Men, det här kan jag inte stå emot.

Me One gör fjäderlätt, hiphop-influerad, soul med tydliga drag av både jazz (i musiken) och reggae (i sången). Den lätt elektrifierade gitarren spelar en viktig roll i ljudbilden. Det är musik för eftermiddagar när det är så varmt att du aldrig skulle få för dig att kliva ut från bakom parasollet. Dagar när världen är vacker och du inte kan göra annat än le. Det blåser inte särskilt mycket och några regnmoln är inte att tala om. Förmodligen är du åtminstone lite kär. Eller så hjälper Me One dig att bli det.

Om du tvingar mig att jämföra Me One med någon annan blir mitt svar att han låter åt ungefär det håll Mos Def faller när han låter bli att rappa och väljer att sjunga istället. Han ger mig samma lyckliga känsla som Lauryn Hill. Det går att spåra drag av Wyclef Jean i de fall han hänger på sig gitarren och sjunger vackra somriga visor. Så, att Guru dyker upp på ett spår. Att The Roots producerat ett. Ja, det känns helt naturligt.

Men, Me One behöver inte ställas bredvid någon annan. Han behöver inte jämföras. Sen jag först stoppade den här skivan i CD-spelaren i fredags eftermiddag har åtminstone varannan skiva jag spelat varit ”As Far as I'm Concerned”. Nu ska jag bara försöka låta bli att spela sönder de tolv låtarna. Men eftersom skivan (de två hemliga bonusmixarna inkluderade) bara är 44 minuter kommer det nog att bli svårt. Jag kommer att vilja börja om från början varje gång den tar slut.