De digitala rytmerna. Ja, just det. Artistnamnet är en passande varudeklaration. Det är liksom ingen tvekan om att det mesta av musiken på skivan är syntetisk. Blipp-blopp-synthar, vassa trumljud och förvrängd sång. Riktig synthpop som när den var ny och kändes som framtiden. Jag har ju upplevt den här musiken i sin naturliga kontext, iklädd pingvinärmar och i hårdpermanentat hår. Så jag får nostalgikänningar.

LRD, Jacques Lu Cont eller Stuart Prince (samma kille alltihop) är 21 år och verkar totalt insnöad på musik från tidigt 80-tal. Skivan har en färgglad 80-talsinspirerad illustration av artisten, komplett med Golf GTI och digitalklocka. Håret är förstås lite för tomterött, annars är tidskänslan helt rätt. Men funkar 80-talssoundet verkligen nu? Nostalgi utan minnen verkar ganska meningslöst. Särskilt som jag aldrig varit ens hälften så förtjust i detta som Jacques är. Det låter både gammal USA-disco och gammal europa-synth, uppblandat med allt syntetiskt man kan tänka sig däremellan till nutid. Blandningen känns ändå inte som en spekulation i 80-tal för att det är hippt just nu. Det tycks som om den här killen verkligen gillar 20 år gammal musik och låtit den inspirationskällan flöda fritt genom sin unga skaparkraft.

Flera låtar på den här skivan skulle jag nog vilja kategorisera som ”Rätt så fräsig och intelligent dansmusik” och tvingar min lata kropp att röra sig. Andra låtar är rena bagateller, som när 80-talsreliken Nik Kershaw sjunger i ”Sometimes”. Den stör inte, men sticker följaktligen inte heller ut. Andra låtar gör mig komplett förvirrad. I ”Soft machine” nyttjar LRD en mäkta komplicerad taktart, som knappast är dansvänlig, men tuff. Tyvärr innehåller låten ”About funk” inte alls funk, till min stora besvikelse. Bara pop. Och har en konstig avslutning med ljud från en automatkamera följt av röster och ljudliga miljöer. Fotografier i audio. Ljudbilder. Detta skulle man nog kunna diskutera på ett mer analytiskt plan, men det har man ingen lust med just nu. ”Take a little time” är en klassisk discolåt med en amerikansk sångerska. Kunde ha spelats på Rakt över disc -83 och är helt i min smak. ”Damaged people” låter inte alls 80-tal, utan mer desillusionerat mörk enligt dagens synthnorm.

Men skivan är ganska bra faktiskt. LRD har lyckats blanda ihop allt så det inte osar stöld eller fantasilöshet. Det är mest lyckligt och studsigt. Oskyldigt och lite glättigt ibland, men gulligt också.