Jag satt och lyssnade på P3 rock förra veckan. Jag tyckte det var ganska tråkigt. Använde ett halvt öra. Sen märkte jag att mitt högerben började hålla takten till vad som kom ur högtalarna. ”Det här är ju bra ju” och då kom Alain Jourgensens misshandlade stämma in till inledningen på ”Supermanic Soul”. Den industriella musikens kungar är tillbaka. Jag gillar Ministry.

Genom att ha gjort öde-ö-skivan”Psalm 69″ fick Ministry ett problem. Hur kan man ta musiken vidare utan att återupprepa ett gammalt koncept till
punkt och pricka. De kunde inte göra en snabbare skiva, inte heller en
hårdare. Uppföljaren ”FILTHPIG” var inte helt lyckad. Det finns fantastiska låtar på den, men det märktes att Al och Paul inte riktigt visste var de skulle ta vägen. ”Dark Side of the Spoon” känns som en mer logisk uppföljare till ”Psalm 69″. Steget är inte lika långt som till ”FILTHPIG”. Fast det känns samtidigt fel att säga att det är ett steg tillbaka…

Distad sång och gitarr har de senaste skivorna varit signifikativt för Ministry. Så också här. Detta tillsammans med den volymmässigt höga mixningen driver skivan framåt. Trumslagen jagar fortfarande, trots att den eminente slagverkaren Bill Rieflin lämnat truppen till den här skivan. Ministry känns inne i kroppen.

Första låten är ovan nämnda ”Supermanic Soul”. Hårt och brutalt som det skall vara. Als ångestdrivna stämma berättar om hans supermaniska själ. Det känns som en ganska korrekt beskrivning av honom. Trummorna i ”Bad Blood”, som är första singelsläppet, går rakt in i min ryggrad som sig bör. I ”Step” behandlar über-junkien Jourgensen sin drogavvänjning, på ett lätt skämtsamt sätt får väl tilläggas. I ”Nursing Home” studsar jag lite – banjo och saxofon på en Ministry-låt? Men det funkar faktiskt.

När de var helt klara med inspelningen av den här skivan bestämde de sig för att kassera allt material och börja om från början. Det enda som överlevde i ungefär samma utförande var ”Kaif”. Jag kan inte säga att jag vet, men jag tycker att sången känns som Sisters of Mercy. Den andra överlevaren är ”Vex & Siolence” som dock är kraftigt omarbetad sen dess. Det är de två låtarna som jag har svårast med på skivan. Det enda jag gillar med ”Vex & Siolence” är titeln och den gillar jag inte så enormt mycket.

Den rullande avrundningen av skivan, ”10/10″, känns riktigt bra. Jag njuter och trycker på knappen för att lyssna på skivan en gång till.

I all ärlighetens namn skall jag väl dock säga att jag inte riktigt kommit underfund med skivan ännu. Den växer för varje gång jag lyssnar på den. Det känns som jag inte riktigt kan göra den rättvisa. Först om några veckor så kommer jag veta om skivan är riktigt bra som jag tycker nu eller helt fantastisk.