Inte en helgjuten Red Hot Chili Peppars skiva, men för all del inte en 5.

#

En åtta är den helt klart värd…

#

hörru RHCP. det går inte att jämföra band med varandra på det viset som du gör. förstå det. då skulle en objektivt utvald skiva, som säg exempelvis ”there's a riot going on” utgöra det bästa, dvs en tia, och alla andra skivor skulle jämföras med den. låter det som ett bra sätt att betygssätta musik? skärp dig nu och kom med i matchen.

#

En sak fattar jag inte. Denna skiva kom på 18:e plats när ni avgjorde vilka som var årets 31 bästa skivor. den fick en 5:a. Scritti Politti ”Anomie & Bonhomie” kom sist och den fick en åtta. Är det inte dags att ge denna skiva lite högre betyg? Ärligt talat, den är ju bra.

#

Asså…Jag har läst några enstaka recencsioner på den här sajten, och ofta verkar det i min mening som om Patrik Ekelöf inte har en susning om vad han egentligen talar om.

Ps: ”Higher Ground” var en cover och pop är väldigt, väldigt långt ifrån Red Hot Chili Peppers.

#

Så dåligt tycker jag inte att det är i vilket fall. Ett par riktiga bomber till hits fanns på skivan, hits som var hits, utan att verka passformade för publiken. En sjua tycker jag trots allt att den kunde få, av de stora folkhitsen den sommaren, så låg ”other side” bra till som en av de bästa.

#

nämen, jag har läst resencionen 2-3 ggr vid olika tillfäll'n o jag säger bara, kille får vara utväcklingstörd eller lågbegåvad eller nått.. Californication e nog den tredje bästa skivan som någonsin släppts.. alltså.. den rockar nått hårt så det skriker om det.. Bedöm rullstolar eller liknande!!!!

#

Denna skiva är ett mästerverk, bland dom bästa skivorna någonsin.

#

hojja …patrik fick se att han hade åt fanders fel :D

#

Califorincation är helt underbar rakt egenom! Den håller hela vägen. Man måste lyssna på hela skivan rakt igenom för att få de såkallade svaga spåren att bli riktigt bra. Det är deras bästa platta, den hade lite av alla deras stilar pop rock o funk. Den perfekta skivan, kulmen av red hot chili peppers. Det verkar som på skivan (vilket Antony kiedis också beskriver det som i hans självbiografi) att de bara spelar av ren glädje. I rak motsats till den ”vi vill bara göra comeback”-stämmningen du nämner i din rescention. Visst de har lugnat ner sig efter deras tidigare skivor, men det kallas utveckling. De har blivit äldre och djupare, kanske passar det sig inte för dem att spela funk längre och det är ju tråkigt på ett sätt, men de gamla skivorna finns ju kvar. Dessutom tycker jag att skivan andas hopp och återförening. Anthony är en mycket kompetent låtskrivare och iochmed att han inte alltid har världens djupaste texter i låtarna gör dem inte tunna utan bevisar bara att musik inte alltid behöver vara överseriös utan även kan handla om vardag och enkla saker. John Frusciante kan man ju bara inte klaga på han ju ett musikaliskt geni för tusan!!! Enligt mig kan man inte gämföra honom med dave Navarros ”så hårt och mycket som möjligt”-gitarr spelande. John behöver inte ta i, hans gitarr glider in och lyfter alla låtar på ett underbart och otroligt finkänsligt sätt iallafall. Med ett otroligt samspel tillsamnmans med Chad exakta slag, Fleas mustiga klockrena basgångar och Antonys otroligt vackra och breda röst.
Jag respekterar sina åsikter men snälla ge skivan ännu en chans den är ett mästerverk!

#

ja tycker det här är en av de bästa skivor som gjorts.

#