Det var så klart en skitdålig idé att lägga CDOASS ”The Box” först på den här andra utgåvan i serien ”Svensk populärmusik”. En låt som är så mycket bättre än nära nog alla de resterande låtarna att jag nästan är beredd att rekommendera CDOASS-sjuan istället.

Men nu kostar den här välmatade samlingen bara en spottstyver och det finns faktiskt ett och annat guldkorn att vaska fram.

Men också ett par riktiga landminor som kan få dig att i panik kasta dig mot stoppknappen.

Björn Kleinheinz övertygar igen. Både på egen hand och tillsammans med Thomas Denver Jonsson som The Topeka Twins. Lovar gott inför hösten för vänner av ledsna killar med akustisk gitarr.

Slagsmålsklubbens dataspelspop gör åtminstone mig glad. Spralligt och prilligt. Färgglatt och alla de där andra adjektiven vi vant oss vid associera till när det handlar om musik från Nintendoskolan. Topp.

The Kid och deras ”Baton Rouge” vill jag nämna. De låter produktionsmässigt som en halvtidig Jesus & Mary Chain-LP på 45 varv korsat med The Cure runt ”Killing an Arab” och lyckas fånga mig genom en oväntad vändning mitt i låten. Men det kan också vara för mycket lyssnande på ”Rough Trade Shops Post Punk 01″ som lurar mig. Just idag är The Kid i alla fall toppen. Vem kan motstå en text som går: ”Skit ska skit ha / Åt helvete med allt” upprepat och varierat som ett mantra.

Menteroja från Växjö (!?) bjuder på skramlig hiphop som skvallrar om flitigt Wu-Tang Clan och Looptroop-lyssnande. Har potential att hitta fans i samma kretsar. ”Call Me” svänger gott. Jag hör gärna mer.

José González version av The Knifes ”Heartbeats” har du redan hört och hela den svenska kritikerkåren har skrikit sig hes om dess förträfflighet sedan i maj. Och jodå den är faktiskt riktigt bra. Helt i klass med originalet.

Ane Brun får mig att tänka på Camela Leierth och Dead Starlet. Fast ändå inte. Mindre teatraliskt och framför allt helt akustiskt. Visst har väl Ane en skiva på gång? Kan bli spännande.

Tja, där har jag klarat av mina personliga höjdpunkter. Jag låter bli att redogöra för en del av de påfrestande karbonkopiorna som finns samlade här. Ett allmänt råd är att försöka hitta ett tydligare eget uttryck. Försök låta influenserna stanna vid att vara influenser. Använd inte andras idéer som mall och rättesnöre.

Nej förresten jag måste fånga några av de mest uppenbara med byxorna nere. Niccokick = Her Majesty. Lola Barbershop = Eggstone.

Personligen tycker jag kanske att dosen vemodig gitarr och sång blivit väl stor den här gången. Jag hade gärna sett mer elektroniskt (eller egentligen bara att någon med bättre urskiljningsförmåga valt ut dem). Någon ytterligare hiphoplåt. Kanske rent av något i baktakt?

Men herregud. Skivan kostar nästan ingenting och chansen är rätt stor att du hittar något du inte visste fanns som du faktiskt gillar. Åtminstone om du gillar din pop indie.

Själv hittade jag The Kid och Menteroja.