För två år sedan hade Blu Cantrell en hit med låten ”Hit 'Em Up Style (Oops!)”. Jag slöhörde den på radion emellanåt och skapade mig en inre bild av sångerskan som beskrev hämnden på sin otrogne karl. Flätor med pärlor i, fräck och stark, rätt gammal i gamet. Ingen liten söt flicka precis, utan en riktig kvinna med tungt känslomässigt bagage.

När jag nu stiftat bekantskap med Blu Cantrell i och med hennes andra skiva ser jag till min förvåning (och läser i intervjuer) att hon är ljusbrun, superslank och precis så exklusivt moderiktig som man bara kan vara. Så ung och läcker som man bör vara när man står i L.A. Reids stall. Och döm mig nu inte för att jag skapar mig fördomsfulla bilder i huvudet, det gör vi alla.

Blu Cantrell har gåvan att låta som en skön och något utfestad jazztant eller uppkäftig jamaicanska trots sitt artiga och Guccibehängda yttre. Och enligt henne själv har hon bagage också, i form av svikande killar som hon sjunger ut sin bitterhet om, trots att hon inte är med och skriver så särskilt många låtar själv. Fånigt nog dyker den giftspottande hiten från 2001 upp på den här skivan också, trots att den var med på debuten ”So Blu”. Med den strategin och en hit om året släpps bara en helt logisk ”Best of” om 10 år. Fegt och fult.

Jag har haft ganska svårt att börja skriva om den här skivan faktiskt. Det känns som jag har sagt allt förut: rösten är finfin; de hållfasta melodierna är färre än wailutbrotten; produktionen är ren, oklanderlig och stundtals riktigt medryckande. Men visst finns det färgglada kluttar på den snyggblanka, solpudrade ytan och visst är den här skivan inte den tristaste r'n'b-skiva man kan råka lyssna på.

Första låten ”I Love You” är på första låtars vis catchy och har ett Philadelphialuktande elpiano med svaj. Mjukt och fint och retro. ”Impatient” med Lilla Kim och Feta Joe som gäster har snygga återhållna latinogitarrer och det skulle inte förvåna mig mycket om det blir Blu Cantrells nästa listklättrare. (Det kanske den redan är, jag har semester från MTV).

Den nuvarande hiten ”Breathe” där årets maskot Sean Paul stämmer in är också bra (jag kan inte låta bli att alltid bli lycklig så fort jag hör Sean Pauls röst – han är humor), liksom ”Make Me Wanna Scream” där Blu får kärt och tokigt sällskap av Ian Lewis från Inner Circle. Chicka-bow-wow-wow!

När Blu tar i från tårna och gör något annorlunda, som i Erykah Badu-aktiga och Jam/Lewisproducerade jazzdängan ”Swingin'” och ”Round Up” med vidhängande Deliverance-banjo, är det mer intressant än när hon fegar ur och gör snälla Aaliyahförsök (utan dennas välsignade omgivande förutsättningar).

Men Blu Cantrell har allt en fantastisk kompis i sin världsomspännande röst. Den behärskar allt från bittra, svarta förbannelser till klockspelsliknande ballader. Eller som i sista låten ”No Place Like Home” där hon förbanne mig låter som en kvinnlig Stevie Wonder stundtals.

Utan pinupomslag och insmickrande skräplåtar skulle Blu Cantrell kunna bli stor på riktigt.