Det har ännu inte gått ett år sedan The Coral släppte sin fantastiska debutskiva. Men redan nu är det dags för uppföljaren – som är lika spännande.

”Magic and Medicine” sjuder av liv. Som ett barn som precis lär sig gå. Det hörs att de här låtarna vill mer. Att de som spelar är på väg framåt. Uppåt.

James Skellys starka röst ligger längst fram i ljudbilden. De karaktäristiska gitarrerna, det jazzigt lekfulla kompet och stämningsfulla detaljer på orgel, munspel och blås rör det sig hela tiden i samma positiva riktning. Framåt. Uppåt.

Ni som av principskäl bestämt er för att ogilla The Coral lär fortsätta göra det. Trots att ”Confessions of A.D.D.D” svänger mer än en gisten helveteskarusell på ett kringresande tivoli. Trots att ”Bill McCai” är resultatet av en välsignad förening mellan country, klassisk rock och brittisk pop. Trots att ”In the forest”, ”Secret kiss”, ”Milkwood blues” och ”Talkin' gypsy market blues” kan ha några av de snyggaste psyktonerna sedan The Doors hade sina glansdagar.

Trots att ”All of our love”, låter som en sammanfattning av flera av sextio- och sjuttiotalens allra bästa låtar och största sångare.

Det går inte att placera The Coral i ett fack. De bjuder på tvära kast och stora skillnader. Influenser från höger och vänster. Det kan bli jobbigt och får dig kanske att rygga tillbaka från dem. Men, jag älskar det. Nyanserna och olikheterna är det som får mig att uppskatta det här bandet högt.

Lyssna på det återhållsamma flummet i ”All of our love” och ”Secret kiss”. Det sanslösa svänget i ”Bill McCai” och ”Confessions of A.D.D.D”. Det tillbakalutade gunget i ”Pass it on” och ”Liezah”. De mjuka tonerna i ”Careless hands”. Orgeln i ”In the forest”. Attacken i ”Talkin’ gypsy market blues”. Mörkret i ”Milkwood blues”. Den omedelbara melodin i ”Don't think you're the first”. Det vackra svänget av tradjazz och slaviska begravningsmarscher i ”Eskimo lament”.

Avfärda sen The Coral om du vill.

För mig blir det allt klarare. The Coral är ett unikt band. Kanske det mest spännande vi har i vår lilla del av världen just nu. Inte sedan sextiotalet har en brittisk poporkester varit kreativ på det här sättet.

Kanske är det lite trist att ”Magic and Medicine” påminner så väldigt mycket om hur The Coral lät på debuten. De är inte riktigt lika knäckande den här gången.

Men, den här skivan är förbaskat bra, och The Coral är en fantastisk poporkester. De svänger som ett mariachi-band. Ett välklätt brittiskt popband. En cajun-kvartett. Ett sorgesamt, men toksvängigt klezmersällskap. De låter som känslan du har i magen när du är förälskad. Eller som glädjen du känner när livet leker. De är ett av få popband som faktiskt lyckats låta som själva livet. Eller i alla fall livets ljusa sidor.

Den här skivan kommer jag spela ofta och gärna. Precis som jag gjort – och fortfarande gör – med debuten. Låtarna avslöjar nya detaljer varje gång jag hör dem och tillsammans med låtarna från förra höstens skiva är de ett fint dokument som vittnar om att det – trots skivbolagens och de storskaliga filbytarnas gemensamma ansträngningar att döda musikbranschen – finns hopp om en ljusare framtid.

De finns fortfarande band som sticker ut. Låtskrivare som utvecklar. Ett band som förmedlar oerhört många känslor.

På väg framåt. Uppåt.