Första gången jag hörde Vart tog pappa vägen trodde jag faktiskt att det var ett skämt. Maken till skit hade jag faktiskt inte hört. Och det trots att texterna faktiskt kändes i magen. Det kändes mest bara bisarrt att höra tonåringar jubla åt en låt om en misshandlande, alkoholiserad pappa när P3-program som Ketchup var på turné i landet.

Så var det dags för fullängdaren. Och jag hade redan plockat fram stora fogsvansen. Ett desperat skivbolagsförsök att lansera någon som inte borde stå framför en mick bara för att han passade in i stereotypen av invandrarbarn med problem.

Det blev en läxa för mig. Att aldrig döma ut någon skiva på förhand. Som så många gånger förut.

Jag tänker inte säga att Lilleman kan mäta sig med svenska rapeliten. Tonårstankar är inte heller en odödlig klassiker. Men som Lilleman själv säger i det inledande spåret: ”Detta här är bara början på nåt nytt, som kommer att bli stort.”

Tja, kanske. Det jag däremot vet är att jag efter ett tag med Tonårstankar börjar tänka på ett annat svensk hiphopalbum. Latin Kings Välkommen till förorten. Trots att det hos många förmodligen är som att svära i kyrkan.

1994 skrattade många åt ”snooben troode han va kuul”, gangstarap på svenska med Astrid Lindgren-samplingar. 2001 är det en skåning med pappaproblem. Men båda låtarna letar sig utanför de vanliga hiphopkanalerna. Även om man inte gillade det känner många till dem.

Men även bland de övriga låtarna finns släktskap. Ingen bryr sig är Välkommen till förorten år 2001. Alla ni är ghettopimpin i samma fotspår som Vem e maffia. Krossa rasismen heter i Lillemans version Det är så med en näve i luften över arabiska rytmer.

I Senorita drar Lilleman på sig förförelsestassen, som Dogge i Gussen. Visa vad du kan är skrytrap som hette Jag tar sönder dej när Dogge och kompani gjorde den. Det är så, med sin barnsång, är en händerna-i-luften-vältare som Fint väder eller Salsakungen. Den gulliga hyllningen till prinsessan Madeleine hade lika gärna kunnat heta De e dej ja vill ha.

Men det allra största ögonblicket på Tonårstankar är titelspåret. Lillemans Kompisar från förr, en vemodig betraktelse över hur snett det kan gå i tillvaron. Jag blir speciellt imponerad av gästande Pauline som jag verkligen vill höra mer av. Och sedan kan jag inte låta bli att tycka att Gonza Blatterskånska är ett synnerligen sympatiskt artistnamn.

Dessutom finns det faktiskt också en befriande humor som motvikt till det cyniskt svarta. Som den diskreta marknadsföringen i Köp min platta:

Så sampla hur mycket du vill
Så kan du skicka femtio lapp till mig varje månad
Om ni vill att jag ska sluta leva på socialen
Då jag vill att ni ska köpa min platta

Tonårstankar har en bit kvar innan den når upp till samma höjder som Välkommen till förorten. Och Lilleman kan behöva slipa lite på sin teknik och sina rim till nästa gång. Men han har ju tiden för sig.

Dogge, Chepe och Salla var arton år när Välkommen till förorten släpptes.

Lilleman är femton.

Detta här kan vara början på nåt nytt som kommer bli stort.