1974 sjöng Major Harris in Love Won’t Let Me Wait, ett av de stora soulögonblicken. Ungefär samtidigt började Luther Vandross karriär ta fart som studiomusiker. Nu är han tillbaka med ett album som känns starkare än det mesta han gjort de senaste åren.

Därför känns det på något sätt som om en cirkel sluts i Love Forgot, ett av plattans starkaste spår. Refrängen i Love Forgot påminner nämligen väldigt mycket om refrängen i just Love Won’t Let Me Wait. Och sämre kopieringsmaterial kan man ha.

För den som kan sin Luther Vandross kommer den nya, självbetitlade skivan inte att bli någon världsvändande upplevelse. Luther Vandross tar på sin bästa kostym, greppar vant micken och sätter sig på den ensamma barstolen som står mitt på scenen. Där sätter han sig och tittar upp när en ensam spotlight hittar honom. Någonstans där vi inte kan se dem stämmer stråkarna upp de första noterna.

Sedan börjar han sjunga. Som bara Luther Vandross kan. Och det är riktigt trevligt att höra hans röst igen.

Runt sig har Luther mest vänt sig till yngre förmågor, som Kay Gee, Soulshock och Karlin, The Underdogs, samt Eddie Ferrell och Darren Lighty. Jag vet inte om det beror på respekt eller professionalism från deras sida, men de har inte försökt göra Luther till en Usher eller en Bilal. De har valt att fylla skivan med det Luther är bäst på: smäktande ballader.

Och det tackar jag för. Det är nämligen när tempot dras upp som skivan tappar fart. Som i trista How Do I Tell Her. Då smakar Any Day och I’d Rather, Dianne Warren-balladen If I Was The One och Ferrell/Lighty-producerade Let’s Make Tonight The Night. Det sistnämnda är ett dansant moderniseringsförsök som faktiskt fungerar.

Däremot är det synd att Luther inte har valt att producera fler spår själv. Han har nämligen varit inblandad i produktionen på skivans bästa spår. Love Forgot, tillsammans med Marcus Miller, David/Bacharach-låten Are You There (With Another Guy) och framförallt Hearts Get Broken All The Time (But The Problem Is, This Time It’s Mine).

Då känns Vandross-mästerverk som Superstar/Until You Come Back To Me (That’s What I’m Gonna Do inte speciellt avlägsna. Men tyvärr är det lite för mycket transportsträckor mellan de riktiga höjderna.

”I’d rather be beside you in a storm / than safe and warm by myself”, sjunger han.

Lite mer av den stormen hade inte skadat på den här skivan.