Att lyssna på ”Supercharger” känns som att flytta sig tillbaka i tiden till tiden runt slutet av åttiotalet, början av nittiotalet. Om den här kommit då skulle den kännts fräsch och ny. Nu känns den mest gammal, med en svag stank av ord som säljegenskaper och målgrupp.

Efter ett inledande larm av ”Decleration” som övergår i en skrikande gitarr och smattrande trummor i ett spår som kallas, men inte är en, ”Bulldozer” slår besvikelsen hård mot mig. Heavy metal-riffet i låten väger upp en del när låten kommer igång, men när Robert börjar sjunga versen ryser jag. Whatever happened to my rock n roll?, är den första frågan jag ställer mig. Alltför snällt och harmoniskt. Och kompet som borde trycka ner mig och jämna mig med marken lämnar mig stående och med ett frågande ansiktsuttryck. ”White-knuckle blackout” lovar ju gott med sin titel men bandet ställer inte upp. Det låter för mjukt och jag frågar mig varför de lagt trumljudet så lågt i mixningen? Kanske golvade det här för tio år sedan, men nu står jag upp och vill ha mer när ett band som Slipknot kliver på med alla sina trumkonstellationer. Jag kräver mer. Det räcker inte att väsa ”Fuck you” i slutet på låten för att vara hård.

”American high” beskriver Roberts skoltid, men gör det på ett sådant sätt att jag inte vill lyssna. När han dessutom inleder låten med ett Tarzan-vrål som minner om ”Tarzan boy” med Baltimora vill jag inte vara med. I ”Blank generation” är han inne på ett samhällskritiskt spår men nivån blir så låg att jag helst velat vara utan. Jag kunde haft överseende med det här om musiken varit mer intressant.

Men jag har redan en skiva som låter så här. Och den är mycket bättre. Anthrax ”Sound of white noise” från 1993 kör över ”Supercharger”, backar tillbaka och kör över igen. Och det stör mig verkligen. Jag vill att man ska ha kommit längre. Året efter nämnda Anthrax-skiva kom Machine Heads debut ”Burn my eyes”. Den var kompromisslös och efter en egen mall. ”Supercharger” är regression från debuten, på sämsta sätt. Det känns som Machine Head sitter med fingret i luften och letar efter vad som kan funka bra just nu, inte kompromisslöst någon stans. Och det är inte numetall, utan dåmetall som är melodin just nu.

Det finns några bra spår, som ”Crashing around you”, ”Kick you when you're down”, ”All in your head” och ”Nausea”. Men de lyfter bara skivan över bottenskiktet. Inte mer.

Om du inte har ”Sound of white noise”, köp den istället. Om du har den, sätt på den och var tillfreds med att du gjort ett bra val. Om du verkligen måste ha Machine Head, gå tillbaka till ”Burn my eyes”. Om du vill ha nytt och hårt så har du redan Slipknot.