Avskedet till Nashville, Tennessee gjordes på albumet med stadens titel från 2005 innan Josh Rouse flyttade till flickvännen i Spanien. En vecka efter flytten till medelhavskusten hade Josh Rouse skrivit klart sitt album ”Subtítulo”.

I studion i Puerto de Santa Maria fanns plötsligt inte tillgång till alla gamla vänner och musikerbekanta. Rouse fick nöja sig med att flyga in trummisen Marc Pisapia och basisten, pianisten och producenten Brad Jones. Han engagerade sångerskan Paz Suay och gav den nya inspirationen fritt spelrum. Trots de sparsamma resurserna skapades, mellan stunderna vid poolen, ett album med en välfylld ljudbild.

Liksom alltid är det avslappnad och tillbakalutat. Dansant men inte poppigt. Rouse är en chartercharmör i en liten virkad mössa. Prydlig men rödvinskantad och romantisk. En nylonsträngad gitarr och en solnedgång. Den direkta inspirationen från Spanien och Medelhavet är ytterst subtil. ”Quiet Town” den diskreta hyllningen och det nyfikna nosandet på staden han först bodde i vid ankomsten till Europa.

Aldrig har Rouse ständiga tema här och där, resor, uppbrott och förändringar varit lika tydligt. Genom ”Home”, ”Dressed Up Like Nebraska”, ”1972″, ”Nashville” och framför allt ”Under Cold Blue Stars” har hans album utgjort de ultimata sällskapen under bilresor och jobbiga förändringar. Både textmässigt och musikaliskt verkar Josh Rouse alltid vara på resande fot och alltid njuta av precis där han är.

Lika lam som kärlekshyllningen ”Wonderful” är, lika fantastisk är dansanta ”Givin' It Up”. Mellan Jens Lekman och Jackson Browne berättar Rouse om hur han slutade dricka alkohol. ”Summertime” är självklar och lättsam när ”Jersey Clowns” är precis det motsatta. ”Subtítulo” är ett väl sammansatt album som lyckas fånga många stämningar utan att spreta. Det är direkt men behöver ändå tid och rätt omgivning.