När allt går som i sirap som i smått fantastiska singeln/videon ”What You Know” är T.I. verkligen kung. När han med musikens hjälp lyckas skapa den där märkligt sköna känslan av att vara riktigt snorig och åtminstone lätt febrig. Gärna med en rejäl stänkare av valfri Vicks Nyquil-kopia innanför t-shirten (fegisvarianten av att sippa de söta droppar söderns kungar använder för att komma i segstämning). Ett skruvat långsamt knarrande som gungar fram med billiga fanfarsynthar och stråkar ovanpå. Utmärkt.

Nu lider ”King” lite av samma problem som så många hiphopskivor lider av. Kanske särskilt de som kommer från de södra delarna av USA. Den går på knäna tyngd av sin egen vikt (och gärna en sådan där monumental låt). T.I. är nära att ro skeppet i land genom att variera sig friskt (samtidigt är det det som gör att han blandar bort korten). Det vore att göra det väl enkelt för sig att avfärda ”King” som bara ännu en södernskiva.

Inledande fanfarsmällande ”King Back” blåser nästan omkull mig när den träffar från sidan med full kraft. Kort senare får vi en hederlig vitklädd gangstaballad med Jamie Foxx på skönsång i ”Live in the Sky”. Visst, det är ingen ”I Ain't Mad At Cha”, men hur många når sådana höjder egentligen?

Att sampla Crystal Waters ”Gypsy Woman” är så klart en bra sak, lägg till en snyggt lånad ”Why You Wanna Go and Do That Love, Huh?”-rad och du har huvudingredienserna till finfina ”Why You Wanna”. Flyglarmet, visselpiporna och det allmänna rumlandet i ”Get It” lär funka på vilken packad, i dubbel bemärkelse, klubb som helst. Sen gillar jag är tempot skruvas ner rejält i ”I'm Straight” och allt blir som väntat.

Det är å andra sidan inte en bra sak att det framför allt är det som borde vara undantagen som gör festen. Att något inte står helt rätt till är som tydligast i ”Goodlife” när Pharrell och Common gästar. Då bleknar plötsligt T.I. och förpassas in i skuggorna och glömskan. Vem var det jag lyssnade på nu igen? Och när kommer egentligen Pharrell-skivan?

Saken är den att om jag vill ha sirapsslött plockar jag hellre fram Slim Thugs ”Already Platinum” från i höstas och lyssnar på den en gång till. Kanske föredrar jag koncentrerad slöhet framför uppblandad trots allt?

Jag vet inte riktigt vad jag ska med T.I. till, men ”King” är trots det en juste skiva fylld med brukshiphop.