Recension
- Att möta verkligheten (CDEP) Hans Appelqvist
- 2003
- Häpna
Storleken har betydelse
Lyssna
Externa länkar
- Häpna
- Skivbolaget där du också hittar namn som Tape och Sagor & Swing. Här kan du beställa "Att möta verkligheten".
Det är inget att sticka under stol med. Ett omslag har betydelse för förväntningarna på en skiva. En skiva som ser ut som om den är gjord för att hällas ner i stora tunnor märkta ”tokbilliga skivor!” i ett hörn inne i en bensinmack gör inte mig särskilt sugen. Och omvänt kan ett väldesignat omslag fånga mitt öga.
Men inte bara omslaget som spelar in. Minst lika viktigt är formatet på skivan. Vinyl är roligare än CD. Känslan att hålla i en svart, stor plastskiva. Eller en liten, svart plastskiva för den delen. Men kungen av vinylformat är ändå tiotumssingeln. Den ser ut som en förkrympt tolva. Hur gullig som helst. De få jag har vårdar jag ömt.
När så Hans Appelqvists nya EP trillade ner på hallmattan blev jag faktiskt barnsligt glad. Inte så mycket för att det var ett nytt Hans Appelqvist-släpp som för formatet.
En tretums CDEP. Tre tum. Den försvinner nästan i handen.
Reaktionen blev lika spontan som naturlig. Några varv runt lägenheten, jublande och springande, innan jag sansade mig, hoppade in i ett hörn, sjönk ner och började skratta hysteriskt.
Tre tum.
Lägg till det att omslaget i övrigt håller högsta Häpna-klass och du har en EP som du kan sitta och titta på lika länge som du lyssnar på den. Okej, eftersom det är en EP kommer du nog titta på den längre än du lyssnar på den. Om du inte tryckt in repeat-knappen förstås.
Förmodligen känns den här utläggningen om format bara som onödigt ordbajs och även om det säkert ligger en hel del i det, går det inte att frikoppla ”Att möta verkligheten” från sin förpackning. För musiken är faktiskt lika ovanlig som en tretumssingel.
Jämfört med tidigare Appelqvist-släpp skiljer sig hans senaste verk rätt mycket. Där de tidigare alstren var hyfsat traditionell instrumentalelectronica är ”Att möta verkligheten” något snudd på helt annat. Den sticker ut bland nästan all annan musik, på samma sätt som en tretums-CD sticker ut i skivsamlingen.
De tre spåren på ”Att möta verkligheten” landar någonstans mellan en lågmäld pianokonsert, kroumata, spoken word och en regnig natt i september. Hela tiden sammanhållet av en sorgsen stämning. Sorgsen, men varm.
I inledande ”Zenna & Marie” sjunger en flicka en skolavslutningsmelodi medan ett piano i bakgrunden ackompanjerar sången samtidigt som den egentligen spelar en helt annan melodi. Sedan pratar Hans (tror jag) med två flickor (Zenna och Marie, gissar jag) om vad de vill göra när de blir stora. Alltihop tvärvänder när de börjar sjunga en girlpower-text (”You can be what you wanna be!”), fast utan att ha riktig koll på texten.
Spår två (vars titel egentligen är ett asiatiskt skrifttecken) är språklektion i kinesiska, bland annat med ett fantastiskt vackert avsnitt med gitarr och piano. Avslutningsvis ett stycke med en gammal dam som, på bruten svenska, talar om religion och sin barndom i Hitler-Tyskland. Någonstans smyger en vass distad gitarr, en flöjt och en ilsken trumma in.
Den röda tråden är ett piano som hela tiden smyger i bakgrunden.
Det här låter inte klokt. Det är inte klokt. Det är framförallt inte musik som jag eller du är van vid. Det känns ihopslängt, utan mål eller mening. Men samtidigt flyter delarna ihop och bildar en fascinerande helhet. Egentligen är det alldeles för pretto för mig, på fel sätt. Som om Hans Appelqvist huvud varit inkopplat alldeles för mycket på bekostnad av mage och hjärta.
Men på något konstigt sätt upptäcker jag att jag helt plötsligt lyssnar igenom ”Att möta verkligheten” för femte gången på raken. Det händer inte ofta, inte ens med en singel eller EP.
Precis som Kal häromdagen hade svårt att kunna sätta betyg på mötet mellan Alec Empire och Merzbow har också jag svårt att sammanfatta detta med en siffra. Det är på något sätt ett verk som inte riktigt passar in i en skala avsedd att betygssätta musik. Stirra dig inte blind på betyget.
Visst. För dig som inte stött på Hans Appelqvist tidigare är det här nog inte den bästa starten. ”Konstig” är nog det ord som bäst sammanfattar ”Att möta verkligheten”. Leta istället upp hans fullängdare ”Tonefilm”. Men har du trillat ner i en skivsamlingssvacka och desperat vill höra något nytt är ”Att möta verkligheten” precis vad du behöver. Den ÄR konstig, men på ett behagligt sätt. Jag kan inte säga att jag förstår den, men det gör inget.
Att du dessutom kan komplettera din samling med en snygg tretumsskiva är en trevlig bonus.
Publicerad: 2003-06-04 00:00 / Uppdaterad: 2003-06-04 00:00
21 kommentarer
appelqvist är kung
#
och ungefär så här långt sträckte sig min sommar-utan-att-köpa-skivor jag hade bestämt mig för att ha.
#
fuck of
#
Utan att vilja dra igång en kampang utav ”50-cent”s mått så måst jag bara undra: Var är Deftones recensionen? Varje dygn jag kollar in så väntar jag på att få se omslaget, varje dag hittills har jag blivit besviken.
#
För er som undrar så kan jag egentligen stava till både kampanj och måste.
#
Jag vill också läsa deftones, jag älskar det bandet.
#
recensera grandaddy nu vaaa!?
#
ett jevverns snack om grandaddy.
deftones godamit!!
vad tycker ni?
ok, den slår faktiskt inte white pony än, men som det känns nu, så gör den det inom ett par veckor. låtarna bara växer o växer.
för övrigt är mike patton kung. det kan ingen seriös musikälskare förnekare. och då menar jag MUSIKälksare. för han gör musik för alla. så är det!
#
Nej den här skivan höjer inte klassen på skivsamlingen för fem öre. Svensk skit!
#
Mer 3″ åt Folke! Sigur Ros nya singel ligger väl också på 3″ om jag ej såg fel. Kreditkortssinglar går dock fetbort.
#
för lite namedropping i den här recensionen. förutom hitler då.
#
verkar trevlig, kanske far titta pa den nar jag kommer hem till sverje.
forresten, ola: kommer det en Moodymann-recension kanske?
#
Jaja. Vad fasicken är en platsskiva? Indiefjantar.
#
punkdrea: Ett särskilt hemligt vinylformat?
maxim: En Moodyman-recension lär dyka upp. Vem som skriver återstår att se.
#
Jag har en tretums julskiva från Shinkansen. Det ni.
#
Konstig svensk skiva, hmm… inget för mig just nu, men kanske i framtiden. Ska lägga den på minnet. Jag skulle också vilja se senaste Deftones plattan här på dagensskiva. Fick hem den i brevlådan i förrgår och som en ovanstående skrev ”låtarna bara växer och växer”. Det var samma sak med white pony platan. Vilket i mina öron växte till en av de bästa skivor jag har hört.
I kväll ska jag på The Nomads, det kommer bli grymt!
#
3tum??? 8cm kanske???
#
Förlåt, men…särskrivning?
”Som om Hans Appelqvist huvudet ”
#
oem: Nej, snarare klipp- och klistra-fel. Ändrat nu.
#
zenna & marie är appelqvist kanske bästa låt. helt suverän. han klinkar fram takter på pianot (well, antagligen är de väl ditklippta) så perfekt tajmat med barnens egen rytm och intonationer.
Håller inte med om att det är så hemskt annorlunda mot det han klämt ur sig tidigare egentligen. 10″ ep:n the xiao fang-ep är lättast att plocak fram, där kinesiska utgör huvudtemat. Rent musikaliskt är de kanske inte direkt lika, men det låter ju fortfarande otroligt mycket Hans Appelqvist om denna 3″ ep.
#
[...] Att möta verkligheten var det biografier i liten form (jag läser Olas recension igen och kan höra musiken genom hans skuttande steg genom hallen när han hittade 3″-cdep:n vid brevinkastet – resonansbotten!). De tre låtarna av lät av [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).