I min värld är en skiva med Mike Pattons namn alltid mer än välkommen. Står det dessutom Tomahawk på omslaget är en plats bokad i stereon från dagen då skivan anländer och ett bra tag framöver. Inte de bästa förutsättningarna för en avmätt recension med ett kallt huvud, så jag låter bli att försöka.

I de flesta fall betyder benämningen supergrupp att man har en lätt sömnig skiva att vänta. Så är det aldrig när det kommer till en konstellation som Mike Patton ingår i. Han är en god garant för att det i sämsta fall blir något som räknas som intressant. Att resten av uppställningen i just den här supergruppen är medlemmar från Jesus Lizard, Helmet och Melvins borde dessutom få övriga supergrupper som sysslar med något närmelsevis liknande att börja fundera över förtidspension.

Glöm alla funderingar på om du kommer att tycka att det här är bra. Har du någonsin tyckt om den mer experimentella sidan av Faith No More tycker du om det här. Det är mer samlat, mer väldirigerat och mer tänkt. Ibland har de missat att vrida till fokus, men det är inte ofta. Skivan är underhållande, givande och som inget annat som görs nu. För de redan invigda kan jag bara vara glad. Tycker du om den självbetitlade debuten tycker du om den här, även om den vid de första lyssningarna verkar ta ett mindre fast grepp om en.

Stämningen är tät som en thriller med våldsamma utfall som skrämmer skiten ur tittaren. Attackerna kommer gång på gång, och man vet aldrig när. Ljudatmosfären mellan utspelen är mörk och lurig med en ton av svärta och äckel. Precis lagom mycket för att kunna hålla sig på rätt sida det svävande vackra, tilltalande och uthärdligt oroväckande. Som om inte det var nog, så finns cirkusdirektör Patton där med en röst som verkar kunna göra precis allt. Det spelar ingen roll om det ska viskas, kvidas, skrikas eller smekas. Alla uttryck finns i hans sångröst. Bara det i sig är skrämmande. Att sen texterna visar att han har lätt att identifiera sig med ett sinnerubbat alter ego lyfter det hela ännu mer.

Trots alla lovord kan jag inte hålla mig ifrån att bli frustrerad. Jag hålls hela tiden på behörigt avstånd. Det verkar finnas en plastfilm kring bandet. Duane Dennison, John Stainer, Kevin Rutmanis och Mike Patton vill antagligen att det ska vara så. Tanken verkar vara att de har skapat något de vill visa upp, sen struntar de i om jag känner mig delaktig eller inte.

Utan att göra någon större jämförelse, så har jag mer än en gång tänkt på att musiken verkar passa in i Bret Easton Ellis värld. Allt är ett väl regisserat skådespel med polerad yta, men under ytan finns något som skrämmer, något man inte har full koll på, något man inte kan styra över.