Första gången jag lyssnade på The Wörld is Yours funderade jag på om det berodde på mig eller bandet att skivan lät ganska trött. Några varv senare inser jag att det är frågeställningen som är fel. Det är verkligheten som har hunnit i kapp Motörhead. Eller snarare Motörhead som har accepterat verkligheten som den är.

Det går inte annat än att imponeras över bandets långa, överraskande vitala och synnerligen produktiva karriär. En karriär som dessutom spurtade när vi bytte millennium för tio år sedan, stärkt av det uppsving som hårdrocken fick och som fortfarande håller i sig.

Och Motörheads karriär är inte slut ännu. Däremot går bandet in i en ny fas. Vi kan kalla den medelåldern, även om den rimligen hade slagit in väldigt mycket tidigare för vilket annat band som helst. Men nu är det Motörheads tur och det är väl på tiden om man ska vara ärlig. The Wörld is Yours är nämligen det gubbrockigaste bandet har hasplat ur sig.

Låtarna går oftast i ett ganska saggigt mellantempo om man jämför med hur bandet lät 1980, skivan har de mest städade ljudbilden bandet någonsin har hört och evighetsmaskinen Lemmy låter mer ansträngd än någonsin.

Riffen andas stundtals så mycket blues och boogie att jag på allvar börjar hoppas på att en revival för Status Quos tidiga material äntligen slår igenom på bred front.

Men sätter man The Wörld is Yours i kontext med Motörheads karriär inser man snart att utvecklingen inte är något negativt. Motörhead förmår fortfarande skriva kvalitativa rocklåtar utan tvekan.

Onda tungor skulle säkert hävda att en likadan rockplatta som The Wörld is Yours inte skulle få någon uppmärksamhet om den inte hade gjorts av ett band utan namnet Motörhead i ryggen. Jag vänder i stället på det och säger att man behöver Motörheads erfarenhet för att kunna göra en så pass genuin rockplatta.

Det kallas att åldras med värdighet.