Egentligen skulle jag vilja vänta ett halvår med att skriva om den här skivan. Jag skulle vilja lära känna den bättre för att kunna ge den en fullt rättvis beskrivning och bedömning. Jag tror nämligen att den kan vara fantastisk inte bara för stunden, utan för evigt. Trots mitt väldigt felaktiga betygsättande på Skyzoos debutalbum gav jag inte upp på plattan utan fortsatte att lyssna, och till slut fattade jag. Att det inte finns många som är bättre än Skyzoo. Nu har han kommit ut med ett konceptalbum tillsammans med en och samma producent (något som Duck Down nästan har specialiserat sig på de senaste åren), och det är skönt att vara med på tåget från början den här gången.

Första låten heter Digital Analog och är nästan för bra. Det är nämligen svårt att inte känna en viss besvikelse när inte varje sekund resten av albumet är lika bra. Introt presenterar både !llmind och Skyzoo på ett intressant sätt. Skyzoo kickar igång låten med ett felfritt flow och en textstruktur som fängslar, över !llminds något kakofoniska beat som har en ljudbild som tar över både rum och tid.

!llminds musik gör sig helt klart bäst när den får äran att fylla en hel platta som här, och hans väldigt intensiva beats skulle lätt uppfattas som stressande om inte en så dominerande rappare som Skyzoo fanns med för styra upp det hela. !llmind och Skyzoo är som duo den starkaste på länge och jag hoppas att Live From The Tape Deck bara är deras första offensiv i kriget mot dålig musik.

Frisbees är en kanonlåt där Skyzoo får på ett galet flow tack vare hans wordplay. Särskilt imponerad blir man också på The Now Or Never, där Skyzoo är överraskande överlägsen både Styles P och Buckshot, två emcees som mycket väl skulle kunna hamna på min tio-i-topp.

#Allaboutthat är avstickaren där Skyzoo snackar infatuation och !llmind plockar in lite gamla soulsamplingar. De fartfyllda tunga låtarna är mer exalterande, men #Allaboutthat har ett skönt groove och den är ypperligt placerad som en lugnande dos efter småjobbiga The Burn Notice och bangern Speakers On Blast. Resten av skivan håller sig på en hyfsat soft nivå också, och allra lugnast blir det på pärlan Kitchen Table vars text kanske är skivans mest allvarsamma. De vemodiga harmonierna som dominerar skivans andra halva får en att ständigt återkomma för att försöka lära känna de känslor som uppstår.

Textmässigt är det få som slår honom. Skyzoo använder sig av många ord, och det kan ibland dröja innan man verkligen förstår vad han säger. Men när man väl har lärt sig hur man ska lyssna får hans musik ett sällsynt djup. Man känner sig träffad. Nu har han dessutom fått den där sköna överlägna känslan i sin rap som bara hiphopens vassaste rappare och lyricister bemästrar. Han blir mer bekväm på micken för varje ord han säger, och det är svårt att föreställa sig hur bra han faktiskt kan bli till kommande plattor.

Jag vill kalla Skyler för rappens Sofia Coppola, med den gigantiska skillnaden att Sky använder lika många ord och uttryck som Coppola använder få. Men bilden, känslan, som de målar upp och som etsar sig fast är densamma. De är två olika av samma sort. Precis som Coppolas konst och teknik är intressant för den intresserade är Skyzoo ett drömexempel för den som är intresserad av rapteknik och främst textförfattande. Man kan sitta timmar i sträck och förundras över deras förmåga att förmedla.

Det hela slutar, faktiskt lite för tidigt, med Understanding Riley (där Rhymefest tveklöst tar hem titeln som bästa gäst) och Langston’s Pen där Skyzoo slopar allt vad standardiserad låtstruktur heter och låter sina ord flöda utan hämningar över ett mäktigt beat av !llmind som för tankarna till klassisk musik. En fantastisk avslutning på en platta som utöver bra musik representerar hiphopens förflutna och framtid.

Frisbees

Speakers On Blast