Recension
- American VI: Ain't No Grave (album, mp3) Johnny Cash
- 2010
- Universal
Bara en början
Lyssna
Etiketter
-
Benmont Tench
-
Bob Nolan
-
Bonnie Prince Billy
-
Claude Ely
-
country
-
Don Robertson
-
Ed McCurdy
-
folk
-
Jack Rhodes
-
Jimi Hendrix
-
Johnny Cash
-
Kris Kristofferson
-
Matt Sweeney
-
Mike Campbell
-
Queen Lili'uokalani
-
Red Hayes
-
Rick Rubin
-
Sheryl Crow
-
The Avett Brothers
-
Tom Paxton
-
Tom Petty & the Heartbreakers
-
USA
-
Walter E. Rollins
I dagarna släpps ett tidigare outgivet studioalbum med Jimi Hendrix som en upptakt till en drös återutgivningar av Hendrix-material. Valleys of Neptune kommer ut fyrtio år efter Hendrix död.
Därför känns American VI: Ain’t No Grave som bara början. Samtidigt finns det ett begränsat material när det handlar om just American-inspelningarna. American VI: Ain’t No Grave är inspelad under samma sessioner som American V: A Hundred Highways och materialet ska inte räcka till så mycket mer än det här. I alla fall inte det som man tycker är släppbart just nu. American-inspelningarna med Rick Rubin, som påbörjades ungefär tio år innan Cash gick bort, har resulterat i sex album och en box. De första albumen med otaliga gäster, duetter, uptempo – de senare en man och hans gitarr.
Trots de enkla arrangemangen gömmer sig gäster där bakom. Bröderna Avett finns med, liksom Matt Sweeney. Ni vet han som tillsammans med Bonnie ‘Prince’ Billy åstadkommit släpp av varierande kvalitet. Mike Campbell och Benmont Tench från Tom Petty & the Heartbreakers finns också med. Men mest av allt är det nedtonade melodier med Cash uttrycksfulla röst i centrum.
Låtvalen är inte helt spännande. Kristoffersons For the Good Times hade jag gärna hoppat över. Liksom I Don’t Hurt Anymore. Däremot är Tom Paxtons Can’t Help but Wonder Where I’m Bound fullkomligt lysande. Eller inledande Ain’t No Grave som egentligen är den enda låten som fått ett arrangemang med driv och dynamik. Kedjor och banjo sätter en stämning som hade varit fantastiskt att få höra albumet ut.
Sheryl Crows Redemption Day har i och för sig en mer dramatisk sättning. Cash övergångar mellan nästan pratsång och en ljusare stämma är oftast den som fångar. Värd ett omnämnande är även avslutande Aloha Oe. En ljus och humoristisk avslutning.
Intresset för ännu ett American-släpp är förmodligen ganska ljumt och American VI: Ain’t No Grave har ett av de svagare låtvalen, trots att alla American-släpp är ojämna. Men det finns definitivt spår på American VI som är värda uppmärksamhet för den som återigen vill ta en sväng runt Cash senare inspelningar.
Publicerad: 2010-03-06 00:00 / Uppdaterad: 2010-03-06 00:19
10 kommentarer
Country and Western?
Tack men nej tack!
#
Nej, det är inte ”country and western”, soundet är betydligt mer åt det folkiga hållet.
#
Snart kommer väl Kvinna böske resenseras och redax klappa händer precis som de gjorde åt Jill Johnson en gång.
C&W är i huset!!!
#
Primal! Knulla av vetja! Detta är inte ”konttry” utan nåt helt annat. En stor artists sista skälvande inspelningar. Ett dokument och ett testamente kanske. Stort.
#
Testamente???
Får han inte ta hunnen me sÃg alltså??
#
Har du sett bilden med en ung Cash som ger fingret från scenen på San Quentin eller nåt. Just den! Nuff said.
#
Grymt bra skiva. I toppen av skivorna från ”American”-serien. Johnny gick bort med fanan i topp.
Vila i frid.
Och ja, denna skiva er den sista i American-serien.
#
rick rubin vs. arthur baker: 2 – 3
#
du menar den här?
http://4.bp.blogspot.com/_FKxj7S66vU4/SIITqOVrkOI/AAAAAAAAA3o/CCUEKHeQ5O4/s400/johnny%2Bcash
ung!? guben se ju dö ut redan då.
#
Hård, hårdare, johnny Cash.
#
Kommentera eller pinga (trackback).