Av någon anledning skickar omslaget på Unexpected, Angie Stones femte album, mina tankar till Millie Jacksons A Lil’ Bit Country. En association som på sätt och vis går igen i musiken. För 2010 låter Stone kanske mer som en uppdaterad version av soulen 1981 än 1971.

Jag har väl i allt väsentligt gett upp hoppet om att Angie Stone ska lyckas få till en skiva som tål att jämföras med Mahogany Soul.

På Unexpected gör hon inget oväntat, bortsett från ett präktigt klavertramp med autotune i genomvidriga Tell Me. Snacka om att vara sist på bollen och ändå få till en snedträff som skickar den långt över långsidan.

Det mesta låter bekant, tryggt och behagligt.

Tyvärr lyckas ganska få av låtarna kliva ut ur den släta smeten. Det låter bra, men stannar lite för sällan kvar i minnet.

Bland undantagen märks första singelspåret I Ain’t Hearing You som har ett moget discogroove och en snabbfästande refräng. Dystersoulen i Maybe är allt det Angie Stone gör bäst och här finns potential att räkna hem en framtida klassiker. I viss mån funkar också duetten Kiss All Over Your Body som skickar tankarna till Isley Brothers.

Jazze Pha-producerade Free skulle ha kunnat bli en ny All My Life (K-Ci & JoJo:s monsterhit från mitten av 90-talet) om produktionen bara skalats av lite. Nu ligger ett irriterande ljud i bakgrunden och stör albumets i särklass starkaste vokalarrangemang. Free har all potential att växa ett par storlekar live.

I slutändan är kanske den viktigaste funktionen för Unexpected att påminna världens alla konsertbokare om Angie Stone. Jag skulle gärna se dubbeln Angie Stone och Leela James som åker runt i USA just nu på en scen i Sverige.