På debuten The Ghost You Left Behind från 2007 lät Hearts of Black Science som ett shoegazerband dränkt i tjära. Nu, däremot, har de putsat de återstående fjädrarna ordentligt, och resultatet är svartsynt, effektfullt accentuerad indierock som mycket väl kan hamna på någon av Galaxens scener i sommar. Duon Änghede/Almgren arbetar mycket med vidsträckta, ekande landskap (låtarnas snittlängd hamnar runt fem minuter), och mycket riktigt så har deras elektroniskt färgade mörker många av de kvalitéer som brukar fångas under epitetet ”episk”. The Star in the Lake skulle många gånger kunna vara ett soundtrack till någon uppgivet suddig, misantropisk framtidsvision.

Initialt är jag tacksam över material i en ådra som denna, men snart önskar jag att Hearts of Black Science tittat på klockan en aning oftare under albumets inspelning. Inte för att en speltid runt timmen är något i sig överdrivet, men jag märker efter en stund inte när en låt börjar och nästa slutar, vilket personligen inte ses som något lysande tecken. Sammanhang är nästan alltid positivt, men inte på bekostnad av personlighet. Hearts of Black Science är så upptagna med sitt meteorregn och avlägsna stjärnbilder att de helt förlorar sig, låter sig föras med av strömmen. Just ett flöde är den liknelse som är lämpligast att använda för The Star in the Lake (no pun intended). Med några få (om än mycket välkomna) hetsiga avbrott (Metropolis), så är det här ett album i ordets ursprungliga betydelse.

Även med ovanstående i åtanke, så vill jag ändå applådera Hearts of Black Science för att de lyckas ta sig så nära. The Star in the Lake (titeln är för övrigt helt logisk efter genomlyssning) är en ytterst personlig resa, som med största sannolikhet kommer att spelas halvt till döds av världens alla solitära, nattliga tedrickare (till vilka jag själv aldrig kunnat relatera, om det behöver sägas). Jag själv, ja, jag vill bara säga följande: it’s not you, it’s me.