Recension
- Fakebook (album, Spotify) Yo La Tengo
- 1990
- Bar/None Records
Fake är på riktigt
Lyssna
Etiketter
-
Al Greller
-
Antonia
-
Cat Stevens
-
Condo Fucks
-
Daniel Johnston
-
Dave Schramm
-
Gene Clark
-
Georgia Hubley
-
indie
-
Ira Kaplan
-
James McNew
-
Joey Spampinato
-
John Cale
-
New Jersey
-
pop
-
Ray Davies
-
Rex Garvin & the Mighty Cravers
-
The Escorts
-
The Flamin' Groovies
-
The Scene Is Now
-
Wes Anderson
-
Yo La Tengo
-
Yo La Tengo specialen
Titeln vittnar om ett rent coveralbum. Den kallades ”coverskivan” fram till Yo La Tengo Is Murdering The Classics från 2006. Fakebook är inte en coverskiva. Nästan en tredjedel av spåren är Yo La Tengos egna, skrivna av Ira Kaplan och Georgia Hubley. Helt fräckt mäter de sig med Cat Stevens och John Cale. Tittar du i konvolutet hör du inte skillnaden, förutom att du så klart lyssnat på Here Comes My Baby minst en gång i veckan sen du upptäckte den via Rushmore för tio år sedan. Om du visste vem Wes Anderson var då.
Yo La Tengos fjärde fullängdare Fakebook, som i år fick uppföljaren Fuckbook blandar folkballader med twist. Ja, dansen. Emulsified är det enda spåret på Fakebook som är tveksamt. Albumet spretar teoretiskt men är väl sammanhållet trots att Gene Clark möter The Flamin’ Groovies. Troligen är det bandets egna spår som bryter av och mjukar upp konceptet med covers och varje spår står för sig väl paketerat i ett Yo La Tengo-skimmer.
Hade jag gissat hade inte inledande Can’t Forget varit skriven av Ira Kaplan. Inte i det här sällskapet. Can’t Forget fullkomligen vrålar sextiotal. Stämmorna är så sorgsna att en barkis inmonterad i håruppsättningen och en vippkjol och en sista dans ligger så nära att du kan ta på dem. Griselda däremot, hade Georgia Hubley kunnat skriva när de andra tog en cigg utanför replokalen.
Får jag välja är det de egna spåren som gör Fakebook. Här är bandet så jävla bra. Det likgiltiga är fortfarande klädsamt och John Cales Andalucia har sällan låtit så nära.
På Fakebook har James McNew ännu inte blivit en del av bandet. Istället är det Dave Schramm, som var med fram till debutalbumet men sedan hoppade av, som kommit tillbaka. Kaplan och Hubley ville väldigt gärna jobba med Schramm men han fanns egentligen bara med under inspelningen av Fakebook och inspelningen av några singlar och en ep. Efter Fakebook blev Yo La Tengo den trio de är idag. På gott och ont. Det Yo La Tengo som gör Fakebook, en konstellation där även Al Greller ingår, är ett band som sen inte kom tillbaka.
Vissa av spåren, som The Escorts The One to Cry eller nämnda Griselda, hastas igenom ganska slarvigt. Det märks att Yo La Tengo inte är ett band som är vant att hålla ett högt tempo. I alla fall inte på det sättet. Men det är också det som gör hela idén så fantastisk. För Yo La Tengo handlar det inte om hyllningar. De älskar helt enkelt att göra covers och de gör dem utan egentlig avsikt eller aktning. De hastar igenom dem för att det är roligt och blandar med sina egna välgjorda spår på ett både nonchalant och kärleksfullt sätt.
Publicerad: 2009-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-13 19:11
En kommentar
Riktigt bra skiva!
#
Kommentera eller pinga (trackback).