Det måste vara frustrerande. Att vara verksam i detta nu när det man gör så tydligt andas en helt annan tidsålder, speciellt när det till höger och vänster dementeras att ett sådant faktum skulle vara dagens sanning. Ungefär som om Nicke Andersson skulle hävda att KISS aldrig varit några större influenser eller om The Raveonettes skulle påstå att The Jesus & Mary Chains musik inte influerat deras dito. Löjeväckande.

Att denna trio från Leeds har en, enligt pressreleasen, ”tidlös känsla över sin musik” får man alltså ta med en stor nypa salt. Från första ton på The Golden Spike slungas jag vårdslöst tillbaka till en tid och popvärld som präglades av en rivalitet mellan två brittiska popband och egensinnig amerikansk indierock som fick finna sig i att bli rumsren i och med bl.a. Buddy Holly och Popular och Cannonball. Och det är i just The Breeders skugga vi hittar Sky Larkin. Att de dessutom turnerat med snarlika The 1990s får väl bara ses som symptomatiskt och ytterst träffande.

Att Kim Deal och till viss del även Echobelly spelat stor roll för Sky Larkin är ingen hemlighet och även om inget spår på denna debut når I Just Wanna Get Along-höjder finns det här en del godbitar. Singeln Beeline är en smittande poppärla som med sitt omedelbara indiestök hittar rätt direkt, Fossil, I för tankarna till fina The Apples in Stereo vilket, i min bok, är liktydigt med alla rätt! Tyvärr följer inte större delen av skivan det receptet.

Katie Harkin – bandets sångerska och gitarrist – lyfter på många sätt låtarna ur anonymiteten, men alltför ofta är det just bristen på originalitet som ligger bandet i fatet. Dessutom faller The Golden Spike på dess andra halva som mer eller mindre bara känns som en transportsträcka. Hur mycket jag än vill hylla Sky Larkin och deras soundtrack till min ungdom kan jag inte dela ut mer än 5/10. Något annat vore inte rätt.