Det är lika bara att börja med att erkänna att jag och Animal Collective aldrig riktigt har hittat varandra. Märkligt nog, då alla förutsättningar för tycke finns där. Men för mig har det där ibland så svårförklarliga lilla extra saknats och hållit mig borta från de redan frälstas skara. Förra släppet Strawberry Jam gjorde knappast något för att ändra på den ståndpunkten.

Och så dänger de till med det här.

Merriweather Post Pavilion är nämligen en rejäl råsop. Inte bara för att trion mosar på med lager på lager av alla upptänkliga effekter på fullt utslag och rytmer som dånar, smattrar och mullrar så det börjar ryka ur hörselgångarna. För även när de nästan dränker harmonier och melodier är det just bara nästan. Hur mycket det än ekar, svajar och stökar utkristalliserar sig långsamt de finaste av melodier.

Det elektroniska inslaget från Strawberry Jam har utvecklats och får fullständigt dominera ljudbilden enligt devisen ”more is more”. I den kompakta ljudmattan glider vackra västkustharmonier, Panda Bear och Avey Tares klockrena stämsång omkring och styr tillsammans med näst intill naivistiska melodier och ledljus i form av klart lysande refränger in allt på kurs mot popland precis när de börjar gå vilse.

En lika ofta märklig som dansant blandning där tidigare släpp kondenseras ner och blandas upp med allt från techno, tribalrytmer och Merseysidepop till ravetjut. Animal Collective gör det verkligen inte lätt för sig och Merriweather Post Pavilion balanserar ibland på randen till galenskap men de krånglar sig gång efter annan ur det och landar istället en galet begåvad psykedelisk elektropopfiesta.

Det är ingen vågad gissning att fler än de redan frälsta efter en omtumlande tur på den här färgglada och ystert snurrande musikkarusellen kommer vilja omfamna Animal Collective.

Kön börjar precis här.