Jag vet inte riktigt om det är helt rätt att kalla The Covers Record (2000) och Jukebox för coverskivor, det känns inte riktigt som att det är det vi pratar om (trots titeln på första skivan).

Jag menar, gjorde Miles Davis en cover av Ack Värmeland du sköna varje gång han gjöt nytt liv i Dear Old Stockholm? Visst kan man försöka diskutera bort den vinkeln genom att istället tala om standards, men det håller inte heller eftersom man även tog låtar från samtida artisters repertoar och gjorde dem till egna.

För det är mer det Chan Marshall gör på Jukebox och gjorde på The Covers Record. Hon tar kroppen av något hon gillar och gjuter in sig själv i kadavret. Det är naturligtvis hyllningar och blinkningar till det som påverkat och påverkar henne, men det var jazzens lån också.

På The Covers Record var det bland rocken hon letade med The Rolling Stones och The Velvet Underground. På Jukebox är det istället i myllan av soul hon hittat sina källor. James Browns Lost Someone, Billie Holidays Don’t Explain och George Jacksons Aretha, Sing One For Me.

Men gemensamt för båda är att hon sträcker sig utåt någonstans, men i mitten där hon står låter det, då som nu, av blues, folk och country. Hon återvänder till Dylan, tittar förbi både Joni Mitchell och Janis Joplin. Hon möter sig själv tio år yngre (Metal Heart från Moon Pix), hon ber tillsammans med Jessie Mae Hemphill och byter kön med Hank Williams Ramblin’ Man.

Cat Power är lätt att gilla. Hon är fascinerande att följa i all sin bräcklighet. Något fantastiskt balanserande till avgrunden. Det är kanske där i den där nerven hennes röst kommer från. Det är inte nödvändigtvis något speciellt i tonen, men i djupet. Hon fyller ut rummet runt högtalarna och då talar jag inte om den vibrerande orgeln i Ramblin (Wo)man utan om hennes röst. Även om den inte är särskilt stark.

Men även om hon alltid är intressant är inte allt hon sätter sitt namn till fantastiskt. Så inte heller Jukebox. Det blir lite tomt och energilöst i skivan, något hon på sina egna skivor alltid avhjälper med sitt innehåll. Här, där det är andras finns inte den räddningsplankan. Musiken står för sig själv och det räcker inte riktigt. Det är bra och jag kommer återvända till den, precis som jag gjorde med The Covers Record. Men det kommer inte bli en av mina mest spelade Cat Power-skivor.

Lyssna på Jukebox i ursprungsversionerna