Det är en förlust den dagen man inser att man inte är lika lättroad längre. I alla fall var det så för mig. Om det är kraven som blir högre eller att man blir avtrubbad och mer kritisk ju äldre man blir vet jag inte. Men en dag märkte jag att jublande glädjerus och utdragna sentimentala sessioner hade ersatts av jämnmod när jag lyssnade på musik. Sedan dess är lyssnandet ett ständigt försök att finna något som ska påminna mig om mitt 16-åriga känsloliv, då jag ofta berördes till gåshud av popikoner och smörsångare. Ingenting är längre ettor eller tior, svart eller vitt. Nuförtiden är det mesta ett behagligt och menlöst brus någonstans runt lagom. Vem ska jag anklaga?

Jag vill att det ska vara som när jag hörde Mystics Cuts For Luck And Scars For Freedom första gången. Som när jag upptäckte The Ghetto med Donny Hathaway eller som när Millie Jackson sjöng I Cry för min nyfunna världssmärta. Känslan när jag 12 år gammal insåg att The Smiths låtar handlade om mig.

Istället: detta.

Denna kompetenta produktion och lättlyssnade lena röst. Detta känslolösa välbehag, spännande som välling. Jag hör att han sjunger om ämnen han behärskar. Det är både kul och jobbigt att vara kär. Sex är skönt, men ibland blir det komplicerat. Man kan både skratta och gråta av kärlek.
Livet är fullt av paradoxer.

Luvanmusiq är 12 nyanser av beige. Vissa är bättre, andra är sämre
Luvanmusiq är tråkig men inte dålig. Mittemellan. Alla är lika mycket värda.
Luvanmusiq är en skiva som är så välfriserad, glanspolerad, smidig, förnöjsam och oengagerande att jag istället för att skriva om den skriver en krönika om mig själv. Vad skulle jag annars skriva? Det finns inget att tillägga.