Jag blev blixtförälskad i det här bandes formidabelt svängiga poplåt Good, Clean för ett par år sedan. På den här skivan inleder de med den perfekta uppföljaren till den förälskelsen. C’mon C’mon är nämligen en av årets allra bäst svängande poplåtar med hets, sköna körer, feta klaviaturer och alldeles fantastiskt trombonspel av Niklas Larsson.

Hurra för den! Fler borde lyssna.

Jag vet inte om det finns något som heter brukspop. Men det är vad jag känner för Clay Allisons låtar. Skönt och pålitligt tuffar de på i såväl moll som dur. Med lika mycket själ i den utarmade östgötajorden som den blå himlen. I sina bästa stunder är de så bra att jag spricker, i andra lite lätt långrandiga.

När trombonen får fritt spelrum är det svårt att stå still. Goodnight Trail och nämnda C’mon C’mon är lika effektiva mot höstdepressioner som SSRI-preparat. Likaså i Señor Slapstick, men där har jag svårt att leva med Johnny Cash-stölden.

Lika bra har bandet blivit på att leverera sockersöta popmelodier. It Sure Looks Bad, Well Done, Sunday! och Lost ligger som finfina praliner och väntar på att bli upptäckta. Precis som sina mer långsamma kamrater Ten To One och Why Can’t We Be Hanging Around.

Om det inte vore för att de där sista viktiga nyanserna saknas skulle jag utropa dem till älsklingar i samma division som The Perishers och Isolation Years. Clay Allison är inte riktigt där, trots att de gjort en av höstens skönasta popskivor.