2007 är det 36 år sedan Marvin Gaye vände upp och ned på såväl soulvärlden som skivbolaget Motown i och med släppet av What’s Going On. Det dryga decennium som följde blev kronan på Marvins sammantaget nästan 30 år långa karriär. Men det var precis lika mycket en period av sammanbrott, nyckfullhet och karriärmässigt slirande.

Samtidigt som Marvin tog kontroll över sitt eget musikskapande förlorade han nämligen lika mycket kontrollen över sitt liv. Det fanns få fasta punkter, stöd att luta sig mot när världen snurrade som allra fortast. Att Marvins musikaliska sjuttiotal mer eller mindre byggdes kring tre av de mest viktiga ankarpunkterna i hans liv är därför inte särskilt konstigt. Tre ankare, tre kvinnor: Tammi Terrell, Anna Gordy och Janis Hunter.

För av de endast fem album (inklusive instrumentala filmmusikalbumet Trouble Man) som Marvin gav ifrån sig under sjuttiotalet var Tammis död en av de viktigaste händelserna som ledde fram till What’s Going On, Janis var den främsta inspirationskällan bakom Let’s Get It On och I Want You, medan skilsmässan med Berry Gordys syster Anna gav oss Here, My Dear.

På samma sätt dominerades Marvins musikaliska sjuttiotal av berättaren Marvin. Okonstlade betraktelser av såväl yttre som inre skeenden – till och med på det enda vokala spåret på Trouble Man. Undantaget blev I Want You, där orden fick sätta sin innehållsbärande funktion åt sidan till förmån för sin ljudmässiga formbarhet – ljudvågor för Marvins röst att leka med.

Precis så känns California.

När Natalie Gardiner släppte sitt debutalbum för tre år sedan var det musik som mer eller mindre fick mig att trilla av stolen. En mix av den mest organiskt jordsvarta soul omgiven av sprakande elektronik. Återhållet och intensivt. När det nu blir dags för album nummer två dröjer det en handfull lyssningar innan jag kommer förbi rösten. Inte så att Natalies röst passerade obemärkt förbi förra gången – tvärtom. Men den här gången känns det som att hennes röst är det fundament som allt annat på California är byggt på och omkring. Stämmor på stämmor på stämmor. Oerhört snyggt och bitvis spännande. Som i fantastiska a capella-stycket Lonely Coming Home.

Samtidigt som svängarna i röstanvändandet tagits ut, har musiken tagit ett steg tillbaka, som för att inte stjäla ljuset och uppmärksamheten. På gott och ont. För där de gnistor som uppstod på debuten slog mellan sång och musik, där respektive del drog lika stora lass, handlar det nästa bara om rösten den här gången. I flytten närmare den intima platsen precis innanför högtalarmembranen känns det som att det tyvärr är något som försvunnit och ironiskt nog är det jag saknar precis det Natalie i en intervju i DN sa var det viktigaste i den musik hon själv gillar: melodier. Det groovas och röstexperimenteras så till den milda grad att den biten ibland nästan glöms bort.

Det här blir som allra tydligast i otroligt vackra avslutningsspåret Honey. Med en akustisk gitarr som ledsagare får Natalies stämmor den melodifyr jag önskar fått vara med lite oftare på California. Jag kommer också på mig själv med att lyssna på texten – orden – snarare än bara de ljud de skapar. Kanske för att det är en mer välbekant miljö för mina öron. Kanske för att det ibland lönar sig att inte krångla till saker allt för mycket.

Fast egentligen är rätt mycket av det här gnäll för gnällandets skull. Det är sensuellt, intimt, vackert, groovande och själdallrande. Undantaget On the Low (som fått ett oförtjänt tråkigt beat som bara känns fel) är det ett album jag lyssnar på om och om igen. Fascineras av. Hittar nya nyanser och detaljer i.

Och ju senare och mörkare det blir, desto mer gillar jag det jag hör.