Det känns inte särskilt spännande med sirenerna och kyrkklockorna i Cans. Tunng som kan göra så fantastisk musik verkar ha ganska låga musikaliska ambitioner på Good Arrows. Istället för fenomenala verk som Jenny Again från Comments of the Inner Chorus och snåriga utflykter består Tunngs nya album av stämsång och ballader likt James Yorkstons katalog av singer/songwritervisor, men med det obligatoriska inslaget av elektronika.

Good Arrows är på alla sätt ett välgjort album. Välgjorda arrangemang och melodier lämnar inget att önska förutom.. nåt mer. Att Mike Lindsay med vänner kan göra digifolk finns inget som talar mot. Men i en så nedtonad genre måste man kunna hitta mer än tonsäker stämsång eller ljuva samplingar som knappt hörs. På Soup har de tagit steget längre. Med inte så öronvänliga vändningar i melodin och inte så snälla utrop skapas avbrott i den annars vänliga musiken. Soup fungerar bra som idé men har inte de musikaliskt spännande inslag som skulle få den att uppfylla sin avsikt.

Tunngs detaljrikedomen gör att man mer eller mindre aldrig tröttnar på deras musik. Visst är det så att jag nu tycker att albumet inte är särskilt spännande och att restaurangstöket i Cans känns som ett väl lätt grepp och det är möjligt att Good Arrows kommer bli ett mindre spelat album, men Tunng går det liksom inte att göra sig av med. De gör inga danshits och flörtar sällan med popmelodier. De har inga direkt eller smarta melodier som får en att ramla av stolen. Snarare får man leta och vara i Tunngs musik tills man känner sig hemma och efter det går man helst inte utanför dörren. Men jag misstänker ändå att Good Arrows kan vara en mellanskiva. Dess påkostade yttre ljuger.