Jag missade danska Oh No Ono när de spelade på Hultsfredsfestivalen i somras. Missade och missade, det var nog ett ganska medvetet avståndstagande. Jag hade inte hört någonting av bandet, jag visste inte vilka de var eller vad de exakt gjorde för musik. Men av någon anledning ogillade jag bandnamnet. Och ja, trångsint som jag ibland tycks vara så räckte det. Diss.

Trist var det några veckor senare, när jag för första gången hörde gängets debutalbum Yes. Det var bland det bästa på länge! Och det hade jag helt och hållet valt att räkna bort dem för att namnet inte tillfredsställde mig. Måste sluta vara så ytlig.

Oh No Ono är fem lockiga killar från Århus som tidigare givit ut ep:n Now You Know Oh No Ono. I en intervju har de sagt att bandnamnet kommer från att de ville heta någonting med Oh No, vilket först blev Oh No Oh No, men lektes fram till Oh No Ono istället.

Röstmässigt ligger sångaren Malthe Fischers falsett nära landsmännen i Mew. Men ursprung och röst är kanske det enda som är värt att jämföra i det fallet. Överallt där det står om Oh No Ono påpekas det att deras musik växt upp ur David Bowie, Kraftwerk, Talking Heads och Devo. Hur mycket det hörs är en annan sak. Jag tycker att Oh No Ono är rättså egna.

Electropopiga slynglar. I alla låtar, i varje ackord, hörs det att Oh No Ono älskar sig själva och vad de gör. Och det är just den där ”vi är födda på 80-talet och bryr oss inte om någonting”-kaxigheten som gör dem oövervinneliga. Inte ansträngd uppblåsthet, bara en obestridlig attityd som finns i allt från texter, röst, gitarrmangel och härligt retsamma syntslingor. Oh No Ono är retfulla, de är enerverande och alldeles, alldeles… underbara. För mig serverar de med Yes och låtar som Ba Ba Baba Ba Ba Well Anyway och Am I Right? årets mest självklara popdebut.