1970 sjöng John Lennon ”A working class hero i something to be”. 2007 sjunger Micke Herrström ”A consumer citizen is something to be”. Det är trettiosju år mellan låtarna. Nästan en livstid. Men ändå är de släkt, eller kanske blodsbröder. Resultat av den ensamme mannens klagan. Utanförskapets rocklyrik.

Jag har låtit den här skivan ligga och vänta. Lyssnat på den då och då. Väntat på att den skulle hitta sin form. Och det var värt besväret, för nu är den en viktig del av mitt liv. Ett alldeles utmärkt ledmotiv för april, månaden med tvära kast. Smärtsamma ballader, valser och bredbent rock. Tio låtar på ungefär fyrtio minuter. Tjusigt framfört och arrangerat med Herrströms ärrade röst längst fram.

De flortunna visorna ”Consumer Citizen” och ”Fate & Destiny” där Herrströms ångestsång och Martin Hederos känsliga pianospel skapar isande stämningar i hela min kropp är så fina att de borde tvångsmatas till hjärtlösa omänniskor. Kompakt bredbenta ”Do They Let Me Kind In There” och ”Dirtmachine” svänger moget stenhårt utan att vara kantiga. Ett par frälsningssekunder levereras drygt en och en halv minut in i den sistnämnda då Herrström drar ut på tonerna när han sjunger ”I say forgive me a thousand times, I wonder if he will” till ett stegrande komp för att sedan grymt gå över i en vers med raderna ”Shame, shame, shame, self disgust and blame”. Det låter så bra att jag nästan vill gråta, göra en jazzapplåd eller åtminstone le igenkännande.

Det här är bra. Vackert och skitbra.

Och då har jag inte nämnt de skevt svängande valserna, de lättjazziga mollvisorna eller mördarballaden. De får du upptäcka på egen hand. För om du, liksom jag, är det minsta svag för den ensamme mannens klagosång bör du inte missa Micke Herrström när han visar utanförskapet i sin allra bästa musikaliska skepnad. Minst lika uttrycksfull som när den uttrycks av herrar som Tom Waits, Nick Cave eller Scott Walker.

Det handlar om liv och död, politik och sex. Eller som Herrström själv uttrycker det: ”Jag vägrar vara en singer/songwriter som sitter och viskar om sina problem, jag vill sjunga om dom högt!” Och det ska han göra. Om jag sjöng sådana här sånger skulle jag vilja ha Micke Herrströms röst. Den låter ärrad och hela tiden på gränsen till desperat. Det låter som varenda ord kommer inifrån. På riktigt.

En stor skiva. Lite i skymundan.