Ibland ger vissa låtar, framförallt när man lyssnar i hörlurar, en sån adrenalinkick att man halvspringer fram utan att tänka på det. Det händer sällan men det hände mig när jag fått ”Walking With A Ghost” på singel. Den var magisk. Jag som annars hatar att springa hade plötsligt hur mycket kraft som helst i min kropp på min väg mot nattbussen. Jag gick igång på det kaxiga nasala och det enkelt arrangerade drivet. Låten börjar ganska avskalat med ett uppstudsigt gitarriff och sång. När trummorna kommer in är det som att man lyfter från marken.

Självklart var mina förväntningar väldigt uppskruvade inför fullängdsalbumet med systrarna Tegan och Sara. Men istället för att lyfta på samma sätt jag gjort förr blev jag kvar på marken, lätt grubblande.

Jag kan inte hjälpa det men jag vet nog inte riktigt var jag står när det gäller deras album ”So Jealous”. I vissa av låtarna får jag för mig att det här är en kanadensisk motsvarighet till vår egen Amy Diamond eller något ännu värre som She Bang eller Avril Lavigne. På andra håll blir jag peppad, glad och tycker att det är riktigt bra. De bra låtarna lämnar energi i kroppen, energi och styrka.

Att min positiva känsla inte tar överhanden beror nog på att man får känslan av att de skriver låtar på löpande band. De låter det gå lite för lätt, jag ser framför mig hur de hjälper varandra med textrader och ackord och sen producerar alltihopa tillsammans med ett gäng rutinmässiga studiomusiker.

Ljudbilden är sig väldigt lik hela tiden vilket gör att man tröttnar lite på det för jämna soundet. Det känns för platt och tillrättalagt. ”Take Me Anywhere” och ”You Wouldn't Like Me” känns nästan stöpta i form. Texterna är enkelt barnsliga och ger ofta känslan av att man lyssnar på ett soundtrack till en film som Thirteen.

”I Know, I Know, I Know, I Know” är en av de där andra låtarna, som jag verkligen gillar. Den har en skön och oväntad form, en hittig refräng till en bra vers. Här låter de lika självklara som Karin Dreijer och Jenny Wilson gör tillsammans. Jag gillar också när de vågar låta mer melankoliskt. Avslutande ”I Can't Take It” är ett fint exempel på hur de vågar trotsa det förväntade och visar en aningen mörkare sida av sig själva.