Billy Howerdel har arbetat som ljud- och gitarrtekniker åt stora namn som Nine Inch Nails, Smashing Pumpkins, Marilyn Manson och David Bowie, 1996 började han jobba med Tool och kom på så vis i kontakt med bandets sångare Maynard James Keenan. På något sätt fick Maynard höra en del av Billys egna material och frågade om han fick sjunga till det, ett band sattes ihop med Danny Lohner (ex- Nine Inch Nails) på gitarr och Tim ”Herb” Alexander (Primus) på trummor. Senare samma år träffade Billy Josh Freese, trummis i Devo som spelade tillsammans med Tool på Lollapalooza. De båda började tillsammans arbeta med det kraftigt försenade Guns 'n' Roses-albumet ”Chinese Democracy” tillsammans med bland andra Robin Finck (ex- Nine Inch Nails), och det hela slutade med att Josh 1999 ersatte Tim som bandets trummis. Danny återvände till Nine Inch Nails för att spela in mästerverket ”The Fragile” och ersattes av ytterligare en av Tools gitarrtekniker, Troy Van Leeuwen (Failure). Tillsammans med basisten Paz Lenchantin gick den nya uppsättningen bandmedlemmar in i studion för att spela in den bejublade debuten ”Mer de Noms”.

Efter en turné som förband åt Nine Inch Nails återvände Maynard till Tool för att spela in kritikerrosade ”Lateralus”. Paz och Troy lämnade ensemblen för att spela i förre Smashing Pumpkins-frontmannen Billy Corgans Zwan respektive Queens of the Stone Age, och ersattes av James Iha (ex- Smashing Pumpkins) och Jeordie White (Nine Inch Nails, ex- Marilyn Manson). Billy själv gick tillbaka in i studion för att börja skriva på den efterlängtade uppföljaren.

En lugn gitarr, dämpade trummor och en krypande basgång inleder skivan. Maynards till en början ljuva stämma övergår i en blandning av förtvivlan och hopplöshet allteftersom låten fortskrider, associationerna till Tool aldrig speciellt långt borta.

”Weak and Powerless” heter skivans andra låt och första singel, mycket bas och inte fullt lika mycket Tool-känsla. Introt är nog det bästa bassolo jag hört (som inte spelats av Flea), och även om den går lite för fort för min smak så är det en av skivans absoluta höjdpunkter.

”The Noose” växer sakta fram ur den tystnad och tomhet ”Weak and Powerless” lämnar efter sig. Enkla men vackra gitarrmelodier och hårda basslingor vilar tryggt på en matta av mjuka syntljud tillsammans med Josh Freeses underbara trummor. Borta är Tool-soundet, och kvar är bara A Perfect Circle i sin bästa form. Melodierna ökar successivt i styrka och intensitet, och sen … BAM! Ren magi.

”Blue” var den första låt jag riktigt fastnade för, och den känns än.

Skivan har tre svaga punkter, de heter ”Crimes”, ”Lullaby” och ”Vanishing”. Bortsett från den sistnämnde passar de mycket bra där de är men har ingen av dem någon som helst förmåga att stå på egna ben. ”Vanishing” sänker skivans tempo avsevärt, och hade kanske passat bättre på en annan platts i ordningen.

”A Stranger” är låten jag räknar som skivans bästa, en vacker visa med akustiska gitarrer, stråkar och underbart fin text, lite som en lugnare och mer jordnära ”Orestes”. En liknande höjdpunkt är Failure-covern ”The Nurse Who Loved Me”.

Skivans hårdaste låt ”The Outsider” och avslutande ”Gravity” är de som låter mest som föregångaren ”Mer De Noms”, den sistnämnda är en kvarleva från den gamla uppsättningen av A Perfect Circle som inte hittade sin platts på debuten.

Det har getts många olika förklaringar till varför skivan heter som den gör, det var tretton trappsteg i trappan i Maynards barndomshem, Maynard har bott tretton år i LA, i Anonyma Alkoholister är ”det trettonde steget” en synonym till döden (föreningen har ett beroendestävjande system som betraktas som en livslång trappa bestående av tolv steg), enligt egyptisk mytologi ska själen genomgå tolv steg innan den uppnår det högre trettonde, evigt liv. Min personliga teori är att skivan består av tolv spår, eller steg, och att det trettonde är själva helheten. Hur som helst lär vi aldrig få veta eftersom bandmedlemmarna knappast gör något för att sinka sin lite mystiska image.

Det här är ett underbart album. Jämfört med ”Mer de Noms” är den mindre intensiv och mer levande. Jag hoppas verkligen att den nya Tool-plattan kommer snart så Billy & Co kan börja jobba med nästa fullängdare.

Även om du inte tillhör beundrarskaran borde du köpa skivan enbart för den grymt snygga layouten, bara den gör det värt pengarna, och sist men inte minst, A Perfect Cricle är inte ett substitut till eller en sämre version av Tool. De är så mycket bättre.