The Secret Machines spelade i Sverige för ett par veckor sen på Accelerator the Big One och erövrar nu delstater på andra sidan Atlanten tillsammans med Sveriges stoltheter i The Shout Out Louds och amerikanska Kings Of Leon. Man måste kalla det ett bra sällskap för att promota en platta med en hel del svängiga, indierockiga poplåtar, atmosfäriska ljudbilder och tunga basgångar.

Inledande ”First Wave Intact” har en pulserande takt som ger Terminatorvibbar. ”Sad And Lonely” är bra på det där uteslutande brittiska sättet. Med en nonchalant, men klockren, refräng till ett ganska segt grundtempo är den perfekt att gå och svänga med armarna till, precis så där som Liam Gallagher brukar.

”Nowhere Again” är nog plattans mest dansanta låt som vågar ha lite extra attityd. De ger sig även på att experimentera med mer elektroniska inslag som i ”The Road Leads Where It's Led”. Det är dessutom bandets första singel som både är poppig och riktigt bra. I de lugnare låtarna blir det däremot rätt segt, när det funkar som bäst påminner de en del om Flaming Lips.

Med ett gäng kryptiskt och underfundigt formulerade texter ger Secret Machines ett gott intryck. Jag tycker dock att de, på ett bättre sätt, skall ta till vara den tyngd och energi jag upplevde när jag såg dem live, till nästa studioinspelning. Ytterligare ett mått av originalitet skulle dessutom göra att jag fastnade hårdare för den här skivan. Den känns till slut på tok för anonym.