Pelican damp ner som en smärre överraskning med ”Australasia”. Instrumentala låtar som bar drag av postrock, men som fortfarande stadigt stod kvar i hårdrocken. Framför allt var det inte lika utsvävande utan mer direkt. De kunde smeka fram trevande toner, men även ta ett fast grepp om lyssnaren.

”The Fire in Our Throats Will Beckon the Thaw” är till skillnad från ”Australasia” en titel som andas mer postrock. Så även musiken visar det sig.

Pelican är fortfarande inte främmande för att ta i, men dragen av postrock är större nu. Den skorrande ljudbilden adderar ytterligare till den melankoli som låtarna bär med sig. Närmast besläktade genrekollegor får väl Red Sparowes anses vara. Likt Red Sparowes är Pelican också mer direkta än gemene postrocksakt. Crescendon är det inte så gott om på något håll utan de slår hellre till direkt, men skillnaden mellan dem är att det händer mer i Red Sparowes musik.

I tider där den hårdare postrocken som Isis med flera vinner stora framgångar känns Pelican som ett naturligt band. Tyvärr känns de också en aning förutsägbara. Har man hört sin beskärda del vet man greppen och det är vältrampad mark de beger sig in på.

Minnesvärda stunder på ”The Fire inr our Throats Will Beckon the Thaw” är kanttrumspelet i ”Last Days of Winter”, den hårda ”Marches to the Sea” som vågar trampa dubbeltramp och den påföljande stillheten som den obetitlade låten bjuder på som mellanspel.

Trots de välkända greppen så finns det ändå utrymme för Pelican. De gör sig inte sämre än någon annan i genren. Och efter en lång arbetssam dag när man sitter nedsjunken i en fåtölj med lurarna på tillsammans med en kopp te fungerar de alldeles utmärkt.