Ni minns säkert handklappsglada The Legends från debutalbumet ”Up Against the Legends”. Glöm det. Nu vill Johan ”the Legends” Angergård visa att hans känslospektrum minsann är betydligt bredare än så.

Så, musiken förflyttar sig från sorglös till sorgmodig.

Och ganska snabbt konstaterar man att ”det här skulle ju the Cure kunna ha gjort”. Angergård verkar inspirerad av åttiotalets ”Seventeen Seconds” och låtar som ”A Forest”. Lyssnar man ytterligare lite närmare tänker man att ”det här HAR väl faktiskt the Cure gjort”. För det är inte bara ljudbilder som är det samma. Ända ner till ackord kan man då och då spåra Robert Smiths arbete. Ta till exempel ”Something Good”, tänk bort lite av trallet och lyssna sedan på the Cures ”Close to Me”.

Då är det egentligen ganska roligt att man i pressmaterialet om musiken skriver att det ”låter nytt och futuristiskt”.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till ”Public Radio”. I sin åttiotalssorgmodighet tycker jag att skivan är helt okej, ganska bra. Och att det klipps och klistras och lånas är jag allt för. Men någonstans får man väl dra en gräns för hur inspirerad man får bli. Vid någon punkt blir det väl ändå lite löjligt?

I vilket fall så är ”Public Radio” i alla fall inte för dig som vill fortsätta klappa hand och bara vara glad. Och är det inte det du vill så kan du egentligen precis lika gärna lyssna på gammal Cure.