Recension
- Playing the Angel (CD) Depeche Mode
- 2005
- Mute/EMI
Det där nya som skulle vara så bra
Depeche Mode har äntligen hittat tillbaka till storformen! Bort från såsigheterna på ”Exciter”!
Det verkade vara en rätt allmän uppfattning om ”Playing the Angel”. Efter att ha lyssnat igenom Depeche Modes senaste album två gånger visste jag att de som påstått det bara skojat med oss andra – vi ännu lyckligt ovetande.
Två ord. ”Paper Monsters”. Så illa lät det i mina öron.
Visst. Det faktum att jag sprang skrikande från distgitarrattacken som vältrade sig över mig i samma stund som ”Playing the Angel” lämnade mina högtalare spelar säkert in. Gitarr = hårdrock = dåligt. Vissa åttiotalsärr sitter djupare än andra.
Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag hade väntat mig. Depeche Mode gick från klarhet till klarhet under åttiotalet och krönte, bokstavligen talat, sig själva med 1990 års ”Violator”. Sedan började Martin krisa, Dave började prenumerera på nära-döden-upplevelser och Andy han, tja, han gjorde väl ungefär det han alltid gjort.
Men nedförsbacken började väl egentligen på riktigt med något helt annat: att Alan Wilder hoppade av.
I sig var det här förmodligen rätt oviktigt. Depeche Mode har ju alltid varit Martins låtar och Daves sång mer än något annat. Men någonstans försvann magin. Den återstående trion har i princip alltid levererat någon eller några enastående låtar på varje album, men som helheter blev de tyvärr rätt ointressanta. Ja, även ”Songs of Faith & Devotion”, det sista album Wilder var inblandad i.
Och nej, jag kan inte låta bli att dra paralleller till en av åttiotalets andra stora grupper: New Order. När Gillian valde familjen före gruppen var det inte heller i sig någon stor grej. Hon var ju en av ”the other two”. Men det var när hon lämnade gruppen som New Order började rocka och vältra sig i nostalgi. Förmodligen hade det inte blivit någon större skillnad om Alan eller Gillian hade funnits kvar i sina respektive grupper. Det är inte omöjligt att de låtit precis likadant idag. Men ändå.
Magin saknas. Låtarna saknas. Värmen. Det kontrastrerande vackra och mjuka.
Det jag tänker väldigt många gånger när jag lyssnar på ”Playing the Angel” är Massive Attack. Massive Attack mellan ”Mezzanine” och ”100th Window”.
Det är inget bra tecken.
Det mullrar, distar och är arenamässigt storslaget på sant Depeche-manér. Funkar säkert skitbra i en sprängfylld konsertlokal, men det funkar rätt mycket sämre hemma. Precis som i fallet New Order och deras senaste album är pratet om att Depeche återfötts ett och ett halvt årtionde bakåt i tiden också mest önsketänkande från Mutes marknadsavdelning. Visst finns här ekon av svunna tider. Vad är väl ”Suffer Well” om inte ”Behind the Wheel”? Och förra gången Depeche Mode spelade in ”Precious” hette den ”Policy of Truth”. De här låtarna gör mer än något att jag bara tänker på, de betydligt bättre, ”originalversionerna”. Att de dessutom är de bästa låtarna på ”Playing the Angel” säger en hel del om Depeche Mode 2005.
Men med det sagt finns det en låt som faktiskt är sådär bra som jag hade hoppats att albumet skulle vara. ”John the Revelator” är ett mäktigt och storslaget svulstomonster som gjord för att mullra sönder arenor var än Depeche Mode drar fram på turné.
Men i övrigt? Nja. Rätt långt ifrån de smått hyllande beskrivningar jag fick mig till livs.
Eller så är det som Patrik Hamberg konstaterade:
”Du vet, Depeche-fans är lite som Kent-fans.”
Tja. Kanske det.
Publicerad: 2005-11-11 00:00 / Uppdaterad: 2008-10-06 15:00
34 kommentarer
meh! gör det bättre själv då! haha
#
DM var bäst innan Alan Wilder kom med i bandet.
#
Hur många gånger skall ni få använda den rubriken? Jag röstar på noll gånger till. Annan användbar rubrik till denna skiva; Istället för musik; förvirring.
#
ord! gillian! http://dagensskiva.com/discuss.asp?diskID=874479
#
Efter ett par genomlyssningar av skivan håller jag helt med Ola om omdömet. Jag har haft förhoppningar om att den skulle växa till den fantastiska skiva alla andra beskrivit den som. Kanske efter en genomlyssning till? Fast jag vet inte om jag orkar. Eller bryr mig.
#
Jag håller med Ola. Med den skillnaden att jag tyckte det lät bra första gången. Sen blev det bara trist.
#
"Gitarr = hårdrock = dåligt." Hallå Ola! Var har du varit de senaste 15 åren? Depeche Mode har väl använt gitarr hur länge som helst? Med mycket lyckat resultat. Så även denna gång.
#
Varför försöka göra något som man gjort tidigare? DM är låter så här idag, det är ointressant om det är bättre eller sämre. Vill man höra hur de lät tidigare så får man lyssna på de tidigare plattorna. Lätt som fan. Och New Orders nya är bra.
#
Verkar som om recensenten sovit genom hela Depeches 90 tal :) haha. Å hur kan man inte digga den totalmörka men ändå textmässigt hoppfulla Nothings Impossible. Den ger en rysningar. Precious=Policy of Truth?! Hajar inget alls. Lyssna igenom skivan några gånger till och skriv om recensionen!
#
Inte riktigt rättvist. Men sant är att efter Alan Wilders avhopp, vars stämpel förmodligen satt som hårdast på Songs of faith (han var väl medproducent på den?), har det inte riktigt varit som det ska med DM. Däremot tycker jag Playing the angel är det första lyckade försöket efter den kreativa förvirring som tycktes uppstå efter Wilders avhopp…
#
Två gånger? Man recenserar inte en skiva som man inte hört tio gånger, om det inte är Modern Talking.
#
Vän av Ordning: Jag har aldrig sagt att Depeche inte använt gitarrer tidigare. Jag skrev bara att vissa åttiotalsärr sitter djupare än andra.
dödskarp: Jag lyssnade igenom skivan betydligt fler än två gånger innan jag skrev recensionen. Hade jag skrivit recensionen efter de första två genomlyssningarna hade betyget blivit ännu lägre, i enlighet med det som står i det aktuella stycket.
#
John The Revelator?
Är det en version av Blind Willie Johnsons gamla dänga?
#
JAg är beredd att vidimera varje ord i Olas recension. Inklusive att John The Revelator är den enda bra låten på plattan
#
Jag instämmer i att detta är en sur platta. Jag fastnade inte för John The Revelator heller, men jag kanske ska ge den en chans till. Många pratar om den. Däremot tyckte jag att Ultra och Exciter var riktigt, riktigt bra.
#
Eller så är det som Patrik Hamberg konstaterade:
———
"Du vet, Depeche-fans är lite som Kent-fans."
Tja. Kanske det
———–
Hahahahahaha……….roligt en fredag…..hehehehe
#
Dags för lite konstruktiv kritik, Ola Andersson suger massa pung.
#
Härligt läsning! Redan vid Ultra (eller redan och redan…) var det ju adjöss o tack för musiken, liksom.
Bästa DM: Speak and spell, Music for the masses, songs of faith and devotion. Öh. ja, så får det bli.
#
"Den återstående trion har i princip alltid levererat någon eller några enastående låtar på varje album, men som helheter blev de tyvärr rätt ointressanta. Ja, även "Songs of Faith & Devotion"."
Alltså. Jag vill inte vara petig (men det är jag ändå). Men Wilder är ju för sjutton t.o.m. med på omslaget till SOFAD. Ultra var väl första albumet utan honom? Eller är det jag som inte fattar meningen rätt?
Hursomhelst. Bra recension. Jag gillade dock skivan.
#
freestate: Det är faktiskt en jättedålig mening. Eller rättare sagt, i mitt huvud finns en lång utläggning om att Wilder mentalt hoppat av redan under "Songs of Faith & Devotion", men att tänka en sak är inte samma sak som att faktiskt skriva ut den. Jag har förtydligat meningen en aning.
#
Läs denne i stället :) http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=274242&avdelning_1=124&avdelning_2=149
#
Undrar också om John the Revelator är den traditionella låten.
#
Enig i hvert eneste ord, Ola. Undtagen lige de sidste par linier, der bare virker som et billigt, mavesurt angreb. Du & jag döden er klasser over denne samling tomme, højt buldrende tønder, og som fan af både Depeche Mode og Kent (jeg tilstår min synd…) bilder jeg mig altså ind, at man ikke behøver have deponeret sin gode smag totalt – det har Fredrik Welander da heller ikke gjort i sin fine anmeldelse af D&JD…
#
Har inte hört denna ännu, är dock fortfarande lite nyfiken. "Ultra" är enligt mig en kanonskiva!
#
Otroligt att någon fortfanrande noterar vad detta vederstyggliga INXS-band sysslar med.
#
ZimZum-Ute efter att provocera eller? :)
#
jag skulle säga att denna skiva ligger på 3 plats av dm skivorna! Violator ligger ett och ultra tätt 2:a
#
Säga vad man vill, men visst är det trist att DM inte längre programmerar musiken – läs Alan Wilder – utan låter andra producenter skapa all musik.
Det är synd att Alans egna projekt, Recoil, inte gått så bra som han förtjänar. Han är en mästare på att bygga sköna ljudbilder!
#
Alan säger själv att SOFAD är hans favoritskiva
#
Intresseklubben antecknar:
Depeche modes tre bästa skivor:
1. Violator
2. Ultra
3. Songs of faith and devotion
#
Ola Andersson är en besservisser som rescenserar efter sin egna specialliserade musiksmak, tycker illa om all musik med distade gitarrer (För visst skrev du att gitarrer är dåligt?) och påstår att alla skivor måste innehålla lite värme. En recension för alla som har samma musiksmak som Ola Andersson då
#
Ola, det verkar som om du söker efter annat än DM. Playing The Angel är en klassik DM skiva. Jämfört med Exciter, har vi här en något ”mörkare skiva”. Det finns inte en dålig låt. Du har även ett personligt problem med lite distroderat ljud. Synd! Själv tycker jag ”The Sinner in Me” och ”Nothings is impossible” är de bästa låtarna. Konstigt att du tycker att DM var bättre på 80-talet. Jag menar att de är från Violator som de har utvecklats enormt rent musikaliskt, de har en helt klart annorlunda ton and den simpla & råa 80-tals synten.
Erkänn att du aldrig har tyckt om DM överhuvudtaget!
Dina återkopplingar till tidigare låtar och andra band är pinsamma.
#
[...] RelateratDave Gahan Hourglass (12)John Frusciante & Josh Klinghoffer A Sphere In The Heart Of Silence (32)Rigas The Hardest Pocket to Pick (2)Depeche Mode Music for the Masses (15)Depeche Mode Playing the Angel (32) [...]
#
Ni har fel nästan allihop. ”Playing the angel” är en fantastisk skiva. Klart den bästa sedan … Ja, sedan ”Songs of faith and devotion”. Första halvan av PTA är underbar. Dyrka!
#
Kommentera eller pinga (trackback).