Innan Athlete går in i studion för att spela in uppföljaren sätter de sig ner tillsammans och brainstormar. Deras förra skiva ”Vehicles And Animals” var en väldig succé och från att ha varit vanliga ölkillar är de plötsligt popstjärnor och förutom en oändlig turné blir de nominerade till Mercurypriset (som togs hem av Dizzee Rascal). Hur ska de nu följa upp det här? Vanlig gammal pop räcker inte för att bli ännu större och bättre så de sätter sig ner för att smida planer.

-Jag gillar stränginstrumenten på den här Beckskivan sa någon. -Alltså, jag gillar hela atmosfären på den här Flaming Lipsskivan sa någon annan. -Vi måste bli mer personliga och öppna om våra känslor instämde alla i kör! Så efter att ha snickrat ihop ett gäng låtar gick bandet in i studion för att spela in. Allt gick bra tills en kracklig producentröst från andra sidan glasrutan avbryter mitt i sången, -Nä alltså Joel, det är bra va men försök att låta mer som Chris Martin, okej. Jaha, okej tänkte Joel och försökte sätta sig in i ett svårmodigt känslotillstånd och började om versen från början.

Så hördes det från producentbåset igen, -Nej, det här funkar inte, du måste låta mer som Chris Martin, tänk på att du har ont i hjärtat, din tjej har dumpat dig, din katt är död okej, tänk gnäll, mer gnäll tack. Joel som nästan är gråtfärdig vid det här laget lägger sig till med sin allra mest gnälliga röst och 3 minuter senare ligger ett ljudspår märkt ”Wires” på producentens dator. Athlete har just spelat in sin första nummer ett från sitt uppföljande album.

(I en annan studio för cirka fem år sedan: -Okej, det här är bra Chris men försök att låta lite mer som Thom Yorke).

Problemet med Athlete är att de är så slätstrukna, som ett glas alldeles för svag saft rinner de in genom ena örat och ut genom det andra. Skivan borde ha en rekommendationslapp på omslaget: ”Gillar du Maroon five, The Scissor Sisters och annan kommersiell musik? Då kommer du älska Athlete”. På något sätt känns det som att denna överdrivna mission att vara så personlig som möjligt bara är ett enkelt sätt att vara klyschig. Kärlek är hur stort som helst men om det är så svårt att uttrycka det på något annat sätt än ”please don't go, I'll miss you so” kanske det är lika bra att låta bli.

Efter att ha sagt det måste det tilläggas att arrangemanget ibland har sina kvalitéer, under den trögflytande massan kan man hitta finfina små gitarrslingor, ljuva strängar, dova körer och blipblopljud. De är inte olyssningsbara på något sätt, bara ganska tråkiga.