dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Everything But the Girl: Adapt or Die - Ten Years of Remixes
Adapt or Die - Ten Years of Remixes (CD) Everything But the Girl
2005
Virgin/EMI
8/10

C’mon now, it’s alright

Här skulle jag kunna ha skrivit alldeles för långt om all den fantastiska musik Tracey Thorn och Ben Watt skapat tillsammans under mer än 20 år. Eller de fantastiska röster båda två, i synnerhet Tracey, har. Eller hur Everything But the Girl är livräddare bara genom att finnas.

Istället nöjer jag mig med att konstatera att det gått tio år sedan Everything But the Girl gick från diskbänksrealistisk och svalt polerad sofistopop i den oberoende musikens anonymitet till multiexponerad klubbmusik högst upp på såväl dans- som försäljningslistor. Adapt or die.

Egentligen var förvandlingen från akustisk gitarrpop till luftigt maskinell drum’n'bass inte lika plötslig som kan tyckas. Att Tracey gjorde några hyllade inhopp hos Massive Attack medan Ben letade sig allt längre in i klubblandskapet var på sätt och vis en repris av vad en mängd brittiska gitarrpopband gjorde något årtionde tidigare. De lockades av pulsen hos och möjligheterna i den nya dansmusiken. För Everything But the Girls del började den musikaliska förvandlingen på Amplified Heart och hade hittat sin form på uppföljaren Walking Wounded. Däremellan kom förstås danspionjären Todd Terry och sköt duon till stjärnstrålande höjder med sin remix av Missing.

Och här är vi nu. Tio år senare. Tio år sammanfattade i 14 ommixade låtar valda av Ben och Tracey.

Det som mer än något annat gjorde att Everything But the Girl klarade att byta kostym så friktionsfritt berodde på samma saker som när exempelvis New Order gjorde det. Ben och Tracey plockade med sig det bästa från sin musik – melodierna, texterna och stämningarna – och klädde dem i en ny, glittrande klubbkostym. En förvandling som ironiskt nog gjorde deras musik än vackrare, än sorgligare. När brustna hjärtan dansade ensammare än någonsin omgivna av de vackra och glada människorna.

Remixerna på Adapt or Die har tagit fasta på de här känslorna. Få av dem skiljer sig allt för mycket från originalen. För alla remixfanatiker kan det trogna förhållningssättet säkerligen kännas både fegt och ospännande, men trots det, eller kanske just därför, Adapt or Die så enhetlig. Istället för att ta till de stora gesterna är det i de små nyanserna och detaljerna som människorna bakom remixerna lyft fram kärnan i ursprungsmaterialet. Adam F lägger en söndagsloj drum’n'bass-soluppgång bakom Before Today, Todd Terry vrider till Wrong något halvt varv i en outgiven remix, Knee Deep gör ännu lite mer sambahousefest av Corcovado och Kevin Yost gräver ner Five Fathoms ytterligare några famnar.

Att Kenny Dopes omstöpning av Downhill Racer känns rätt ospännande på alla vis och att briljanta Temperamental blir ett riktigt saggigt halvfartspiller, ett halv pitchsnäpp från att bli screw på riktigt, är lite trist, men det kan jag leva med. Istället njuter jag av att Jay ‘Sinister’ Sealee skakat om i basgången på Lullaby of Clubland med riktigt lyckat resultat, att CL McSpadden gör Missing ännu sorgligare bara med ett kallt ekande housepiano och att Brad Wood gjort Single ännu vackrare utan att egentligen göra mycket alls. Ibland räcker det med det lilla.

De riktigt stora överraskningarna på Adapt or Die ligger annars först och sist. Mirrorball, som jag alltid tyckt varit det mest misslyckade spåret på Walking Wounded, låter nu helt fantastisk i en remix, lite oväntat, av DJ Jazzy Jeff. Och den avslutande Driving, precis som London sist på Pet Shop Boys remixalbum Disco 3, har strippats på allt utom piano och sång. Förutom att det är en alldeles förtjusande version känns det också så väldigt självklart. Inspelad redan 1990 fick Driving nytt liv 1996 i ännu en Todd Terry-remix för att nu återigen plockas ner, tillbaka till Everything But the Girls rötter, långt från discokulor och fyrfyror.

Tillbaka till framtiden och tillbaka igen. På ett alldeles fantastiskt vis.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-03-27 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-17 18:49

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3156

9 kommentarer

Hoo hoo!

Medlem 2005-03-27 00:15
 

Bra recension. Som vanligt när Ola recenserar. Bra musik också.

Medlem 2005-03-27 01:20
 

Everything But The Girl har alltid varit bäst remixade. Inte minst av Todd Terry. Intressant recension av en skiva som troligtvis kommer dominera min vår.

Medlem 2005-03-27 01:28
 

hoho, vilket pajas kopieringsskydd!

Medlem 2005-03-27 08:13
 

oj, skrev visst isär. var inte meningen.

Medlem 2005-03-27 08:14
 

Nähä, här fanns det visst inga kopplingar till Tim Buckley.

Medlem 2005-03-27 17:59
 

Ola: Masters at Work gjorde också en remix av "Driving" för två (?) år sedan. Finns den med på skivan? Det var längesedan jag hörde den, men jag vill minnas att den var bra.

Medlem 2005-03-27 21:41
 

Vismut: Japp, men den kom redan 1996. På cd-singeln fanns två Terry-remixer och så MAW:s Racing Mix. Soft. Bra. Själv letar jag fortfarande efter den "opluggade" och elektroakustiska versionen av "Missing" som Ben och Tracey gjorde för MTV. Jag har bara sett framträdandet två gånger och undrar fortfarande varför den versionen inte finns att få tag i på skiva. Eller finns den det? Om någon vet får ni hemskt gärna meddela mig. En fantastisk version är det i vilket fall. Rekommenderas om ni snubblar över den på MTV sent en natt.

Ola Andersson Redaktionen 2005-03-27 21:52
 

Redan 1996, minsann. Osäkerheten med mp3:or och dess rötter gör sig nog påmind ännu en gång.

Medlem 2005-03-28 02:55
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig