De senaste veckorna har jag lyssnat för mycket på stel brittisk musik. Nya skivor med Stereophonics och Idlewild har väntat på att bli recenserade, liksom den här skivan med Doves. Det märks att festivalsommaren närmar sig. Ibland är Doves låtar så sövande tråkiga att jag blir förbannad. Titellåten på den här skivan ”Some Cities” är en sådan. Svängig som en trasig lyktstolpemed grå gitarrmattor som dränker alla låtens försök att andas. Ett statiskt trummande sparkar på den när den redan ligger på marken.

Allvarligt skadad, misshandlad.

Det är lite tragiskt. Men när ett band försöker göra musik som ska nå ut till tusentals brukar det gå åt pipan. Jag som lyssnar på skivan är inte en massa, utan en unik individ. Musik som spelas från festivalscener, tidigare känd som arenarock, brukar lätt kunna få det här problemet. Den är fylld av stora gester, kraftfull nog att nå ut till tiotusentals festivalberusade människor. Men årets övriga 364 dagar känns den stel och oinspirerad.

Doves kan bättre och när de bjuder på mer nyanserade poplåtar som ”Black And White Town”, ”Snowden” och ”The Storm” är jag beredd att förlåta misstagen. Doves har nämligen en förmåga att tala till samma delar av min kropp som brittiska kollegor som Oasis, Radiohead och Embrace.

Tyvärr är det för lite av den varan på den här skivan. Doves känns oinspirerade och förutsägbara. Några låtar är riktigt bra, andra riktigt dåliga. Resten varken eller. Jag är lite besviken. De kan ju göra melodier som fastnar utan att bli förutsägbara. Det som förr var unikt känns 2005 mest irriterande. Doves formkurva pekar nedåt och hoppet nu står till det andra brödraparet från Manchester.

Men du som tidigare fallit för Doves ska alldeles självklart lyssna på ”Some Cities”. I korta stunder är det en glimrande skiva.