Jag tror att det var nån gång i vintras som jag blev medbjuden till en liten lokal pizzeria i Norrtull som intagits av Stockholms popunder. Ett par band skulle spela stafettspelningar om ett par låtar var under hela kvällen. När man kom in i entrén förstod man att det här inte skulle bli ett vanligt pizzahäng. Popluggarna ramade in restaurangen och det beställdes mozarellapizzor och öl i en väldig fart. En av de som skulle spela under kvällen var Peter Morén. Han spelade då åtminstone en av låtarna som ryms på Peter Bjorn And Johns nya och väldigt mångfacetterade EP; Beats Traps And Backgrounds.

Jag har sett den här trion spela live ett par gånger, bland annat som förband till Franz Ferdinand på Mondo i Stockholm. De gör alltid bra ifrån sig. Men på nåt sätt har den där pizzakvällen etsat sig fast i mitt minne då stämningen som infann sig där verkligen passade deras låtar. Intressant men aldrig stelt eller högfärdigt.

”It Beats Me Everytime” är en svängig, charmig och rak liten sak som sätter sig direkt. Peters genomträngande röst bär fram den smarta texten och det kufiga arrangemanget lämnar ingen oberörd. Här ryms kastanjetter tillsammans med klockspel och vildavästern-slingor. Under detta finns ett tajt trumdriv som bygger helheten. Jag gillar det jättemycket.

”(I Just Wanna) See Through” har den bästa effekten jag vet, nämligen åskljud. Ni vet såna där gamla plåtgrejer man använder på teatrar. Det blir så sjukt maffigt i refrängen och den fina 60-talspoppiga versen rusar förbi en. Det här är nog en toppenlåt att dansa till.

”The Trap's My Trip” har en massa intressanta vändningar i låten som ökar dramatiken. Tyvärr blir jag mest lite stressad av det hela och det börjar rycka i benen när de stannar upp för 6:e gången och de till råga på allt lägger på en sax.

”Punks Jump Up” är en sjukt bra instrumental låt som blandar surfestetik med Post Punk och New Wave. En pumpande bas och snygga trummaskiner. Slutar abrubt när den är som bäst.

”Unreleased Backgrounds” avslutar skivan på ett soft sätt, här har de petat in samplingar från ett par franska filmer och en fin slinga värmer ett trasigt hjärta. Efter ett tag kommer sången in i bilden. Och plötsligt låter det som att Peter druckit ett par glas whiskey för mycket då han, med mörkare röst än nånsin, sluddrar fram orden och varsamt men som på ett bananskal följer ett ritardando.