Jag har aldrig fastnat för Bear Quartet. Mattias Alkberg är inte mer än ett namn jag läst flera gånger. Jag vet inget om hans liv eller karriär bortom de få rubriker han varit med och skapat. Egensinniga, rent av obstinata, är känslorna jag fått av dem via de skrivna orden. Det lilla jag hört har inte gett samma känsla och jag har gått vidare mot annat.

Svensk (indie)pop har inte varit min musikaliska hemvist under 2000-talet. Jag har lyssnat på mycket, men inte fattat vad alla superlativer handlat om. Det bästa har varit bra, väldigt lite har stannat kvar eller lockat till långa lyssningsförhållanden.

Desto större överraskning att jag vägrat släppa ifrån mig den här skivan.

Mattias Alkberg har släppt ifrån sig en rak och enkel popskiva som rakar mothårs och lämnar blödande sår och ärr i ansiktet. Pop som gör motstånd och vägrar vara inställsam, som inte går rakaste vägen mot mål. Trilsken musik.

Monsterhiten och popbomben ”Fyllskalle” går kanske att placera bredvid de där beräknande euforiminorna som briserat en efter en de senaste åren. Men är också den enda av sitt slag. Och så mycket bättre.

Att följa upp med en argsint mördarversion av Liket Levers ”Levande begravd” stärker min tes om Mattias Alkberg den oresonlige. Jag gillar den förbehållslöst. Även om också ”Levande begravd” sticker ut som en särling i den här samlingen sätter den tonen för resten av skivan.

Jag vill ändå inte gå så långt som att kalla ”Tunaskolan” för en punkskiva.

Kriminalinspektör Alkberg har pop i strupen och även när han försöker spela punk som mest blir slutintrycket pop. Måhända avig och halsstarrig, men avgjort pop. Punken sitter mer i texterna där Matti på traditionellt punkmanér ofta försöker få in fler stavelser än det egentligen finns plats för; samhällssynen självklart socialistisk.

För mig sitter mycket av den här skivans styrka i de slamriga trummorna (som för all del visst skulle kunna kallas punk, men lika gärna garage eller rock). Det är trummor som attackerar och drar med som en kravallvåg på Anfield Road. Hårda men ändå rangliga trummor. Ofta förstärkta med en tamburin, ett par maracas eller något annat slagverk.

Låter förresten inte öppningen av ”Släng mina rester i en grop” väldigt mycket The Hives? Skit samma, bra är det.

Jag påminns om en period i svensk musikhistoria när punken och popen låg närmre varandra på ett naturligt vis. När punken var den nya popen. Skiftet 70/80-tal alltså. Men samtidigt kommer det här med hela indiepopbagaget intakt och som en tydlig del av slutresultatet. Lite som när Graham Coxon började sidokarriären. Och visst hörs det att Björn Olsson varit i närheten av inspelningen.

Det finns mycket kärlek i den här skivan.