En tjej var ute och gick på en regnblöt gata i Göteborg när hon blev stoppad av en journalist. Dagen efter fanns hennes bild i tidningen. Hon hade blivit tillfrågad om vem hon helst dansade tryckare med och hon svarade – min pojkvän, sångaren i Ballboy. Han har skrivit en låt om mig.

”Welcome to Växjö” finns på Ballboys senaste album. Det känns väldigt märkligt att få ett ansikte på en låt. Kärlekslåtar är så abstrakta, en bild tar ner dem på jorden. Det är som att se en bild på Beatrice i tidningen, sägandes att hon vill dansa tryckare med Dante för han har skrivit en bok om henne.
Dessutom känns Ballboy på det hela taget utomjordiska. Fast det är de inte – de är skottar.

Det finns mycket som är bra med Ballboy, jag gillade dem innan jag hörde dem. Hur kan man inte gilla ett band som har låttitlar som ”All The Records On The Radio Are Shite” och ”Sex Is Boring”? Det ligger en sorts underfundig ironi, som är lika allvarlig som den är just ironisk, i allt Ballboy gör. Musiken är ganska… enkel. Det vill säga melodierna står inte alls i vägen för texten, de håller sig väldigt snällt i bakgrunden och låter de fantastiska texterna stå i centrum. Ballboy skulle egentligen likaväl kunna ges ut i novellform. För här berättas historier.

Hjärnan bakom Ballboy, Gordon McIntyre framstår som en modern sagofarbror som samlat tusenåriga historier och skrivit in lite pubanekdoter och berättelser på liv och död. I titelspåret lämnar han ett klockrent signalement av en typisk otäck person som man inte vill veta av. Beskrivningen är skrämmande snarlik och även tragisk. ”Kiss Me, Hold Me And Eat Me” är en av de vackraste kärlekssångerna jag någonsin hört.

”Once upon a time long ago a girl and boy fell in love even though they knew the risk, they were cannibals,…they were afraid to kiss incase they ate each other whole”

Pojken säger att han vill bli kysst även om det betyder hans död. Till slut kommer de fram till att kärlek är viktigare än mat och att de tar risken.

”I love you more than food even though a cake would not taste half as good as you”

Covers är sällan riktigt bra, det känns ofta onödigt. Här gör Ballboy ”Born In The USA” i en akustisk version. Bruce Springsteens försök till samhällskritik blev mest en vråla-med-i-refrängen-med-folköl-i-näven typ av dänga. Kan man tänka sig att det här är exakt hur Springsteen hade velat få låten att låta? Ballboy kommer aldrig nå popularitet av Springsteenmått och helt egoistiskt tycker jag det är bra. De är ett band man vill vara ensam om, ett sådant band som ska spela på små sunkiga klubbar och inte monsterarenor.

På det stora hela är Ballboy en ypperlig representant för den moderna vistraditionen, dock med betoning på att de egentligen inte tillhör någon tradition. De gör fantastiska saker på eget vis med sång, gitarr och stråkar.