Shotgun, som är den andra singeln från Eugene McGuinnes kommande album The Invitation to the Voyage, bygger på det klassiska Peter Gunn-riffet och så långt är allt väl – det är ju ett jävligt bra riff. Men ska man använda sig av allmängods bör man ju förvalta det väl också – som när The White Stripes använder sig av samma riff när de gör en cover av Jack the Ripper.

McGuinnes misslyckas inte med den förvaltningen. Men han är inte heller alls lika träffsäker som The White Stripes. Istället för skitigt, skrikigt och jävligt är det slyngligt på ett ganska vårdat sätt, JC-rock (om man nu fortfarande kan använda det epitetet om den typen av rockmusik), eller kansk JC-blues? Den enda riktiga fullträffen i låten är när basen efter halva första versen gör gitarr-riffet sällskap. Ett litet, men väldigt effektivt tillägg.

Men Shotgun är ändå en så pass bra låt att jag blir nyfiken på hur The Invitation to the Voyage kommer att låta, framförallt efter att också ha hört den snäppet vassare förstasingeln The Lion. För McGuinnes kan sina melodier och har en inlevelsefullt teatraliskt sångröst. Det är bara lite för städat. Jag saknar infall av den typ som skulle kunna passa in i den här ljudbilden: Suicide-skrik eller korta skenande gitarr-distar. Det hade blivit så mycket bättre om Eugene McGuinnes vågade ta ut svängarna ordentligt.